Morgans Mission avsnitt ett

Morgan Alling är en skådespelare som har en mission: försöka att stoppa mobbning och kränkande handlingar i skolor runt i Sverige. Han säger att i Sverige finns det tusental barn som inte känner sig välkomna i skolan, känner sig rädda och har ont i magen varje dag. Missionens motto är ”Det finns inga onda barn, det finns bara onda mönster”.

Morgan ska arbeta med en klass med avsikten att öka skolans medvetenhet om mobbningens konsekvenser. Faktiskt trots att Sverige arbetar mycket mot mobbning i skolan, begår 45 barn självmord varje år på grund av mobbning. Av denna anledning är Morgans mission jätteviktig.

Han ska besöka en högstadieskola (Norreportskolan) i Ystad och ska träffa alla åttondeklassare, som är 14-15 år gammal. Den här skolan är vanlig och det finns inte extrema mobbningsproblem.

En klass ska göra flera övningar med Morgan och ska ha gäster som ska diskutera med dem om mobbning och kränknings konsekvenser.

Morgan vill förändra systemet, det betyder att han vill förändra mönster och strukturer som tillåter kränkande beteende och mobbning. Den första veckan ska han bara lyssna och höra vad som händer i skolan, särskilt i korridorerna.

Eleverna vet att det ska bli tv-inspelning i några veckor men de har ingen aning om varför Morgan är där. De pratar gärna om sina klasser och Morgan upptäcker att klasserna har olika rykten, till exempel klass 8E är jättetajta och för det de andra klasserna hatar dem, däremot är klass 8C den stökiga.

Morgan ska också få hjälp och råd av Björn Johansson som är mobbningsforskare. Morgan och Björn observerar alla åttor och ser hur eleverna agerar med varandra och hur lärarna interagerar med studenterna, eftersom skolas miljö är komplicerad och det finns ingen “quick fix”, som det kallas av Björn, för att stävja mobbning .

Efter ett möte blev Morgan och Björn intresserade särskilt av en klass, men de beslutar sig för att göra en enkät med alla eleverna för att besanna sin idé.

Klassen utvalt för programmet är 8C: här pågår flera konflikter, speciellt mellan tjejer och killar, men också utanförskapet. Det finns till exempel en tjej, Rebecca, som definierar sig själv ”den tysta tjejen”, den som ofta är ensam. 8C är i alla fall en klass som skolan har jobbat mycket med. Eleverna själva säger att klimatet i klassen har förbättrats på sistone, att ”det var värre i sjuan” och ”alla var ovänner”, medan ”det finns mindre grupperingar nu”. Morgans arbete med klassen börjar. Först vill han förstå vad klassens tanke om mobbning och kränkning är, och vad som är skillnaden mellan de två. En kille svarar att mobbning kan vara ”dumma kommentarer om kläder eller utseendet”, eller när ”man skriver nåt på Kik”, Ask och andra social appar, där man kommentera eller ställa frågor anonymt. Morgan förstår att mobbning är nuförtiden mycket olik från den han kunde uppleva när han var student själv, och kanske ännu värre för offret: mobbning kan följa dig hem nu, utanför skolväggarna, genom datorn eller smartmobiler. Morgan undrar också vad är det för skillnad mellan mobbning och kränkning. Marika svarar att mobbning håller på länge, medan kränkning är sporadiskt, liksom för två eller tre gånger.  

Efter diskussionen, ger Morgan en praktisk uppgift: killarna och tjejerna ska försöka att se kränkning- eller mobbningsepisoder i korridorerna. Klassen hittar flera episoder på lite tid, och får den första stora insikten om fenomenet. ”Man är så van att man inte ser det”, säger en kille. Nu märker de problemet mycket mer. Nästa aktivitet som Morgan föreslår är en tillitsövning, för han vet att i klassen saknas tillit, särskilt mellan pojkar och flickor. Målet är att visa hur viktigt det är att kunna lita på varandra. Övningen är en klassiker: deltagarna står i cirkeln och den i mitten måste trilla bakåt. De andra i cirkeln ska fånga honom eller henne. Övningen går bra, tills Morgan förlorar kontrollen. Två killar lyckas inte fånga Mathias, han faller och alla skrattar. En allvarlig diskussion börjar, om det var en olycka eller inte. Pojkarna är överens om att det absoliút inte var meningen, inklusive Mathias. Frågan är hur kände han sig i verkligheten.  

Martina och Valeria

Silvia och tulpanerna

Silvias Tulpaner

När jag tänker på min favoritblomma är tulpanen definitivt först på listan. Men, även om de här blommorna har olika färger,finns det inte en precis färg som attraherar mig, det är deras mångfald och deras olika färger som gör detta en av de vackraste blommorna för mig istället.

Första gången jag drabbades av denna blomma var i Amsterdam. Jag var där med några vänner och vi tyckte det var roligt att delta i Blomfestivalen, en festival för att hedra den här blomman, som är en symbol för staden. Det var första gången som färgerna och skönheten i de här  blommorna fascinerade mig, men jag tror att min kärlek för tulpaner har äldre ursprung.

När jag var liten hade min mormor en stor trädgård och där fanns det olika sorters tulpaner. Hon plockade dem och gav dem till mig eller ibland plockade vi dem tillsammans. Så när jag tänker på tulpaner tänker jag lite på henne också, på dagarna som vi tillbringade tillsammans.

Men tulpaner kan inte leva länge och det är det sämsta med dem. Deras skönhet och deras färger bleknar snabbt och blomman vissnar efter några dagar. Kanske det är därför jag älskar de  här blommorna, eftersom deras skönhet är så fascinerande och avsedd att förgås snabbt, kanske för att de påminner mig om min barndom, eller kanske jag bara tycker om deras färg och harmoni och glädjen de inspirerar. Så om du frågar mig vad min favoritblomma är, ska jag svara tulpanen på det. Utan tvekan.

Alice