lördag 28 november 2015

Min familj


Jag heter Giulia, jag är 22 och bor med min kärnfamilj ännu. Jag är fortfarande “den lilla i familjen”, inte bara hemma, utan också för alla mina släktingar. Jag är nämligen enda barn och har inga kusiner, därför båda min moster och faster skilde sig innan de kunde skaffa barn. Eftersom vi är så få, är vi jättenära till varandra och när har vi familjemiddagar är vi bara 8, till exempel på Jul (lite tråkigt i de här situationerna).
När det gäller min kärnfamilj, är vi en “typisk” familj, som nuförtiden betyder att mina föräldrar fortfarande är gifta. Mamma är sekreterare, men nu är hon ledig från jobbet sedan företaget där hon arbetade stängde på grund av krisen. Efter det kunde hon inte leta efter ett annat jobb för företagen kräver nu personer som minst pratar flytande engelska, som mamma inte kan. Pappa är den enda ekonomiska källan i familjen och för att kompensera har han två jobb: han är laboratorietekniker och arbetar också som brandman på natten en gång i veckan. Han är ju en superpappa!
Jag känner mig väl lycklig, speciellt för har jag ett så bra förhållande med mina föräldrar. I våra tider har relationerna i familjerna blivit mer och mer komplicerade och barnen distanserar sig från föräldrarna. Statistiker säger att skilsmässor ökat jämfört med för 50 år sedan och jag tror att det kan bero på den självständighet som familjens medlemmar har nu jämfört med förr i tiden. Till exempel i högstadiet hade nästan hälften av mina kompisar skilda föräldrar. I de små byar som min håller situationen sig mer som tidigare, eftersom externa åsikterna fortfarande gäller  mycket, om man bestämmer sig för att skilja sig. I de stora städerna, där förhållanden växlar på sistone på grund av en helt annorlunda  livsstil, är situationen redan mer varierad och där det kommer att vara vanligare att komma fram till mera exempel av olika familjetyper.

Giulia Zorzan