Majgull
Axelssons roman “Jag heter inte Miriam” publicerades 2014. Den är
en väldigt bra skriven roman om de nazistiska koncentrationslägren och minoritetsdiskriminering under andra världskriget och under de
följande årens lopp.
De
historiska händelserna är sedda från en gammal romsk kvinnas
ståndpunkt, som upplevde kriget under sin barndom och aldrig vågade
berätta sanningen för någon.
Kvinnan
sade sig heta Miriam, men istället har hon ljugit nästan hela
livet: hon är ingen judinna, utan en zigenare. Hennes riktiga namn
är Malika. Hon bytte lät tillfälligt identitet under
deportationen, men sedan visade det siga att det var lättare att
vara jude än att vara rom. Rasismen mot romerna var starkare än
mot judarna och utspridd även i de ”fria” länderna, som
Sverige. Efter kriget tog Sverige emot många krigsoffer , men ingen
rom var välkommen. Hade Miriam talat om sin riktiga identitet
skulle hon inte ha kunnat stanna kvar i landet. Och även i Sverige
gick hon igenom våldsamma händelser mot zigenare, under
raskravallernas tid i Jönköping år 1948.
Miriam,
som judinna, fick leva ett bra liv i Sverige, hon gifte sig med en
förmögen man och hade ett vackert hus och en kärleksfull familj.
Genom att läsa boken anar man ändå, att hennes man och familj inte
skulle ha kunnat acceptera henne, om hon hade berättat vem hon
verkligen var. För en anständig familj skulle det ha varit omöjligt
att bo med en zigenare.
Romanen
rymmer tre olika tidsperioder: krigets minnen, Miriams första år
som nyanländ i Sverige och nutid, på hennes 85:te födelsedag, när
hon äntligen berättar något om sig själv till sitt barnbarn.
Enligt
min åsikt är ämnet upptaget med mycket medkänsla, tempot är
långsamt och det ger intryck så att man bättre kan förstå och
vara med i Miriams minnen. Såhär får vi lära känna karaktärens
inre känslor och tankesätt.
Under
sidornas gång träffar man olika figurer och man får veta deras
historier. De är nästan alla påhittade figurer men genom dem
lyckas Axelsson ändå att ge oss livliga mönster av vanliga
människor och deras personligheter.
I
allmänhet är de historiska skeendena inneslutna i en bra tillverkad
berättelse, som har till syfte att låta oss vara medvetna om
viktiga teman och samtidigt att visa människornas själ.
Författarens
stil är inte vanlig. Hon bygger upp särskilda litterära bilder
och använder språket på ett fritt sätt, med många detaljer och
beskrivningar som gör ämnet mer attraktiv och angenäm.
Jag
värderar inte bara stilen i romanen, utan också synvinkeln om
ämnet. Det finns redan en massa böcker som handlar om kriget och
förintelsen, men det är den första gången att jag får läsa om
romernas förföljelse. På detta sätt är romanen något nytt, som
ger området nytt intresse och tryck.
Kritiken
styrs också mot Sverige, som i Miriams ögon skulle ha varit ett
paradis, ett perfekt gömställe, men som i verkligheten visar sig
vara otryggt och influerat av allmänna tankeströmmar. Det är faktiskt ett verk som berättar om svåra och allvarliga
ämnen, men på grund av alla dessa anledningar blir läsningen
flytande och lockande.
Lindas
