I år har vi fått läsa romanen Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson på vår kurs i svenska.
Redan i början blir läsaren kastad in mitt i historien. Vi är i Nässjö och det är Miriams åttiofemårsdag. När hennes styvson, hans fru och dotter samlas omkring hennes säng och ger henne ett armband av zigenskt arbete med en inskription, «Till Miriam på 85-årsdagen», verkar det som om att tiden plötsligt stannar. Allt hon hinner att säga är «Jag heter inte Miriam». Hela familjen är chockad: vad betyder det? Skojar hon eller kommer hon att bli dement? Så småningom återkallar Miriam sitt förflutna, som fortfarande är väl synbart på hennes tatuerade ärr på armen: Didi och Anuscha, zigenarläger i Auschwitz, judinnan vars klänning och identitet blev stulna, Ravensbrück, de vita bussarna till Sverige, flyktingarnas ankomst till Aneby och Sverige efter kriget.
Förintelsen är ett väl utvecklat tema i den europeiska litteraturen. I sin tur presenterar Majgull den för oss från en ny synvinkel: den romerska förintelsen. Hon berättar denna historia med stor känslighet som närmar läsaren den här viktiga historiska sidan. Man måste inte glömma zigenarnatten i Auschwitz, raskravallerna i Jönköping, invandringsförbudet för romer i Sverige och hur de blev diskriminerade även i läger av de andra fångarna. Romer är ju tjuvar, förbrytare, menar alla. Följaktligen blir det farligt för Miriam att avslöja sin äkta identitet. Vad betyder det att leva ett liv i lögn? Och hur länge ska den här hemligheten bevaras?
Jag heter inte Miriam är en väldigt bra bok som jag rekommenderar till alla. Det tar lite tid att vänja sig vid bokens rytm som utvecklar sig på tre olika tidsplan men det kommer snart att visa sig vara en gripande roman. Vi får följa Miriam och hennes barnbarn Camilla under deras promenad runt Ingsbergssjön, där livet av en stark kvinna som överlevt koncentrationslägret bit efter bit byggs upp.
Giulia Zorzan
