
En
sommarvecka i Tornedalen samlas fem tornedalska män på
en plats vid Luppioberget. De ska sätta upp en balett
i en bastu: en bastubalett. Men vad är egentligen
en bastubalett? Det
finns fem män i fem dagar och en bastu. De heter Henry, Fredrik,
Daniel, Bengt och Niska och ska träffas med den
kända koreografen Justine Kirk som kommer
att ta hand om baletten. Hennes fråga är: är
det möjligt att förändra föredomar
kring bastun, nakenheten och manligheten? Det kommer bastubalettens
dansare att prova.
Vad
de fem männen tror om bastubaletten
Bengt
Niska har varit i kommunalråd, i Pajala. Men nu är han gammal och
har hjärtproblem. Han berättar att hans
erfarenheter av
bastu har bara varit
en tävling: vem som sitter längst är den
bästa. Enligt
Niska är det en
enorm nyttomoral som har präglat människorna i Tornedalen, oavsett
vad man tillhör för klass eller åskådning.
Hans tanke är att det inte finns någon herre,
utan bara enkla och normala personer som har olika ursprung och
jobbar i jord- eller skogbruk. Det gör ingenting om man inte kan
svenska. Folket från Tornedalen är skogfolk, inte pratsamt, kanske
blygt. Ibland är det tillräckligt att bara sitta tysta.
Bengt
Niska tar inte allt på stort allvar, han tar inte ens sig själv på
stort allvar. Om någon skulle ha bett honom om samma sak för 25 år
sedan, att dansa i en bastu, då skulle han ha varit mer nervös och
tränat för att få ett bättre resultat. Men bastubaletten kommer
att visa Niska något nytt om bastun, någonting som han aldrig
skulle antagit innan.
Daniel
och Fredrik har känt till varandra i 15 år nu. De
båda är folkmusiker som håller den
tornedalska kulturen levande. Daniel uppfostrades på svenska. Trots
det förstår han meänkieli
men inte nog för att kunna uttrycka sina tankar och känslor på
språket. Trots
att språket
gäller identiteten spelar det inte rollen som gräns mellan de fem.
Tvärtom utgör språket förhållandet mellan olika människor med
olika ursprung men som tillhör samma folk.
För
Bengt Aili dansen har alltid varit viktigt. Han
bodde i Afrika där han jobbade som yrkeslärare, Det
var i Afrika där
har lärde
sig att dansa tradionella danser. På grund
av detta är han
stolt över att visa Justine hur man rör
sig när man
dansar på ett afrikanskt sätt. Trots att
han har bott utomlands, tycker
han att hans
plats är i Tornedalen.
Visst, han har längtan till Afrika som
alltid finns i hans huvud men Tornedalen betyder hemma. Han bodde i
Zimbabwe i två år. Inbördeskriget hade tagit slut och det nya
landet behövde vita lärare eftersom de hade ett slags
apartheidsystem kvar. Efter kriget byggde folket upp en demokrati och
sökte nya människor från hela världen. Han såg en liten annons i
tidningen och bestämde sig direkt för att söka jobbet. När han
var i Afrika vad som mest slog honom var en slags glädje, en energi
som alla hade och som är svårt att förklara. Det finns en enkelhet
och uttrycksfullhet som västrelänningar inte har, tycker han. När
han kom tillbaka till Tornedalen hade han det svårt att fortsätta
leva som vanligt. Han hade transformerats.
Daniel
vet inte vad folk kommer att säga om
faktum att han ska dansa i en bastu. Man
ska inte fundera på vad som folk tror. I
alla fall är bastun mycket viktig för
männen, och kanske
det är ett sätt att prova sig manlig.
Många män
tycker inte att dans är manligt.
Men Daniel vill visa att de har det fel:
man ska sätta ihop bastun och baletten och skapa ett nytt begrepp
manlighet.
Kommer Justine att lyckas?
Irenes
Irenes