Tornedalingar är kända för att vara modiga män, sansade och lagom.
Detta mod är ändå en falsk yttersida, beteendet är oftast påverkat av ett allmänt begrepp av vad som borde passa en riktig man.
På meänkieli används ordet “Knapsu” för att definiera en person som inte uppför sig på sättet som man förväntar sig vara manligt. Det är någon sorts fördom ankrad i det traditionella tankesättet.
Det är märkvärdigt att åse hur denna fördom ändå utvecklar och förändrar sig under serien. Programmet själv visar sig vara en stor utmaning för männen som deltar i det. De sätter sig på spel och vågar avlägsna sig från uppfattningarna som brukar fastställa deras liv. Att sätta upp en balett just i en traditionell bastu är naturligtvis något som omvälver deras värld. Men det handlar inte bara om att dansa, baletten är egentligen mer en förevisning om männens inre känsla, några gester som berättar något intimt inför publiken. Att vara sig själva. Vilket kanske kräver mer mod än att jaga en björn.
Modet gäller också att inte känna sig antingen mer- eller mindervärdiga än alla andra, på ett sådant vis är stolthet en mycket dålig känsla.
Till slut är balettkåren nöjd med prestation, men absolut inte stolt. Dessa män är uppfostrade att inte vara självupptagna. Inte ens som barn har de aldrig fått belöning eller beröm för sina goda resultat. Det verkar vara en beständig egenskap i samhället: dölja sina känslor, inte använda överflödiga ord. Ibland är det ändå värt att prata, framförallt om ens ord kan göra skillnad i någons liv.
Man kan undra var denna självbehärskning kommer ifrån.
Kanske gäller det ännu en gång den där viljan att inte visa sin svagare sida, att inte ge uttryck för hur handlingar påverkar känslor. Det är precis känslor och svagheter som gör oss mänskliga och likadana, hur mycket man än försöker dämpa dem.
Linda
