Min familj är
ingen typisk stor italiensk familj. Mina föräldrar giftade sig
genom borgerlig vigsel. Det var inte så vanligt 1990 och min farmor
och farfar, som var jättereligiösa, var inte så glada av det här
valet. Trots det har mina föräldrars äktenskap hållit i 25 år
nu och min farmor blev övertygad att typen av vigsel inte spelar någon roll.
Vi är
bara tre personer, med mina föräldrar, men vi träffar våra
släktingar ganska sällan trots att vi alla bor nära varandra.
Normalt träffas vi på högtidliga tillfällen likasom på Jul och
födelsedagar. Enligt mig har vi inte ett vanligt begrepp om vad familj är men det föklarar inte varför vi har en sådan ”nordisk”familj.
Jag menar att vi inte har en trång förbindelse till varandra och vi
känner oss mycket oberonde av de andra släktingar. I jämförelse
till en
sannitaliensk familj är vi jättekonstiga. Till exempel, när jag träffar mina vänner noterar jag
att de har en helt annan förbindelse med sina föräldrar. Först är
de mycket kopplade till sina föräldrar och de
pratar mycket i telefon när de är
på resa. Mina
föräldrar är kanske vana vid en
fattig virtuell kommunikation med mig och någon gång pratade de inte med mig på flera dagar när jag var utomlands. Också
känner de sig inte besvikna om jag inte är hemma på
något speciellt tillfälle. Men jag
tror att de andra familjemedlemmarna är mycket mer bundna med
varandra.
Det är
väl min mamma som är mycket mer känslig. Hon önskar att vi
stannar med släktingarna när det är möjligt och hon ber att jag
ringer till mina kusiner och så vidare. Men min pappa behandlar det
mycket lugnare. Allmänt förväntar vi inte att min farmor eller min
farbror ringer till oss och vi känner oss inte missnöjda om de inte
gör det.
I alla
fall förstår jag min mamma. Jag tror att det har kanske varit svårt
för henne att låta mig åka utomlands när jag var underårig.
Tyvärr är min pappa sällan hemma eftersom han ofta jobbar utomlands eller någostans i Italien och min mamma, som är hemmafru,
känner sig kanske ensam när hon är kvar hemma. Det skulle vara
hårt för föräldrarna att låta barnen flytta hemifrån när de äntligen blir oberoende vuxna.
I
alla fall känner
jag mig lycklig eftersom min mamma alltid var med mig och hjälpte
mig varje dag när jag var på grundskolan. Också nuförtiden hjälper
hon med hemuppgifterna när jag inte hinner att laga mat, till
exempel. Ofta hoppades jag att få några syskon så att jag
skulle kunna leva mitt liv i frihet och mina föräldrar inte skulle vara
extremt rädda om mig. Men jag vet att de alltid har gjort vad de
kunde för att ge mig allt.
Jag
pratade om familjen med en väninna som studerar psykologi. Hon sa:
”Familjebegreppet sysslar blott med traditionen och nuförtiden verkar
det som att traditionerna har splittrats”. Men jag håller inte med.
Traditioner går sönder, det är sant. Men familjen håller kvar.
Eventuellt kommer familjerollerna och familjestrukturen att
förändras. Men familjen är samhällets kärna ännu. Familjens
primära uppgift är att skapa trygghet och ge kärlek till barnen.
Föräldrarna ska vara ett stöd till sina barn. Det spelar ingen
roll om föräldrarna inte längre har traditionella roller eller
kön.
Irene