Morgans mission - Avsnitt 4

Morgan och Björn har jobbat med klassen 8c i flera veckor nu. Deras mål är att göra eleverna medvetna om mobbning och kränkning. För att eleverna ska närma sig problemet har Morgan organiserad flera möten med både mobbare och personer som har blivit mobbade.

En gäst som har något speciellt att berätta

Den här veckan är det dags att träffa Tareq, en kock som arbetar i Malmö och han har kommit för att överraska Morgan och förbereda frukost med de unga. Han har också kommit för att dela sin upplevelse med studenterna. Han har nämligen varit ett offer av kränkande handlingar själv. Han berättar att han blev mobbad av sina kompisar när han var i låg- och mellanstadiet. Orsaken var att han såg annorlunda ut eftersom hans mamma var hippie och klädde honom konstigt. Det var jättesvårt för honom att skaffa sig vänner. Efter ett tag blev han övertygad att han var oförmögen att skaffa sig en framtid. Han kunde inte föreställa sig att han skulle ha blivit en framgångsrik kock när han växte upp. I skolan mådde han dåligt varje dag när han måste gå till skolan. Tareqs berättelse är känslomässig och rör några eleverna.

Morgan och Björn har inte mycket tid kvar för att förändra klassens situation på ett varaktigt sätt. Men de är positiva. Professorerna, liksom idrottsprofessorn, tycker att förhållandet mellan studenter har blivit bättre. Innan var det besvärligt för dem att komma överens i badhuset. Trots att förbindelserna i klassen har förstärkts, är studenterna inte färdiga med projektet.

Morgan har tänkt på att några av dem skulle åka till en familj som har en jättesorlig historia att berätta. En mamma och hennes dotter påminner om Tammi, en 17 årig flicka som begick självmord. Tammis mamma- och syskon berättelse är mycket känslomässig. De gråter och 8c studenterna också. Det är svårt att förstå varför en ung flicka skulle ta livet av sig och även mer besvärligt att tänka på hur man borde ha hjälpt henne. Tammis mamma berättar att hon alltid var ensam, hon hade ingen vän och inbjöds aldrig av de andra. Hon var alltid tyst men trots att lärare hade märkt det, trodde de att det var hennes val att vara ensam. Naturligtvis var det inte hennes val, hon behövde bara hjälp. ’Ett rop på hjälp’ säger hennes mamma. Tyvärr blev hennes smärta att leva större än hennes rädsla att dö, då tog hon livet av sig. Studenterna åker till begravningsplats för att besöka Tammi och lämna blommor åt henne.

Besöket till begravningsplats rör studenterna

När eleverna kommer tillbaka, berättar de Tammis historia för de andra som stannade kvar i Ystad.

Så småningom verkar det som att saker börjar förändras inom klassen. Alla dessa historier som Morgan får dem att lyssna på, styr något i ungarna. Vad som sker är huvudsakligen att ingen längre är ensam i klassen och nya band knyts. Till exempel Rebecca, som kände sig utesluten i början, är nu glad och vågar prata mer.

Nästa steg är att prata med killarna som har en ledande roll i klassen och som nu måste vara ansvariga för att ändra gruppens mönster. Morgan bestämmer sig då för att ta Erik och Hjalmar till stranden och prata lite om deras ny roll i klassen. De har faktiskt blivit utpekade som de populäraste killarna i 8C och de som har en stark position. Tillsammans med Connolly ska de bli det antimobbningsteam!

I klassen visar Morgan en video av Molly Sandén som handlar om mobbning och bestämmer att göra precis som sångaren gör i videon: att sätta alla negativa kommentarer och erfarenheter i en låda och senare bränna det på skolgården, för att glömma det förflutna en gång för alla och gå vidare. Eleverna skriver ner sina minnen, sätter dem i lådan och går ut för att bränna upp och gräva ner dem. Senare sätter de upp en plakett som minne:

«Här ligger 8C:s gamla kränkande ord och handlingar begravda. Norreport 2015»

Som Björn kommenterar är det en symbol för att lämna det onda och skapar något nytt. För att göra det, måste de först och främst förmedla sin erfarenhet till hela Norreportskolan och kanske, varför inte, till hela Sverige. Hur kan de göra det? Efter en brainstorming bestämmer de några idéer för att informera andra studenter. Deras syfte är att förbättra miljön i skolan i allmänhet. Så går Marika och Erik till rektorn för att föreslå deras idéer: att flytta biljardborden till pingisrummet och måla upp det senaste som nu ser dåligt ut för att locka mer elever. Sist men inte minst skulle de vilja spela in en reklamfilm mot mobbning och ha en föreläsning i matsalen inför hela skolan.

Att samarbeta för ett projekt är den bästa idén för att skapa enhet i gruppen. Det ska kanske vara lösningen till problemen i klassen.

Giulias och Irenes

Bokrecension: Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson

I  år har vi fått läsa romanen Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson på vår kurs i svenska. 

Redan i början blir läsaren kastad in mitt i historien. Vi är i Nässjö och det är Miriams åttiofemårsdag. När hennes styvson, hans fru och dotter samlas omkring hennes säng och ger henne ett armband av zigenskt arbete med en inskription, «Till Miriam på 85-årsdagen», verkar det som om att tiden plötsligt stannar. Allt hon hinner att säga är «Jag heter inte Miriam». Hela familjen är chockad: vad betyder det? Skojar hon eller kommer hon att bli dement? Så småningom återkallar Miriam sitt förflutna, som fortfarande är väl synbart på hennes tatuerade ärr på armen: Didi och Anuscha, zigenarläger i Auschwitz, judinnan vars klänning och identitet blev stulna, Ravensbrück, de vita bussarna till Sverige, flyktingarnas ankomst till Aneby och Sverige efter kriget. 

Förintelsen är ett väl utvecklat tema i den europeiska litteraturen. I sin tur presenterar Majgull den för oss från en ny synvinkel: den romerska förintelsen. Hon berättar denna historia med stor känslighet som närmar läsaren den här viktiga historiska sidan. Man måste inte glömma zigenarnatten i Auschwitz, raskravallerna i Jönköping, invandringsförbudet för romer i Sverige och hur de blev diskriminerade även i läger av de andra fångarna. Romer är ju tjuvar, förbrytare, menar alla. Följaktligen blir det farligt för Miriam att avslöja sin äkta identitet. Vad betyder det att leva ett liv i lögn? Och hur länge ska den här hemligheten bevaras? 

Jag heter inte Miriam är en väldigt bra bok som jag rekommenderar till alla. Det tar lite tid att vänja sig vid bokens rytm som utvecklar sig på tre olika tidsplan men det kommer snart att visa sig vara en gripande roman. Vi får följa Miriam och hennes barnbarn Camilla under deras promenad runt Ingsbergssjön, där livet av en stark kvinna som överlevt koncentrationslägret bit efter bit byggs upp.

Giulia Zorzan