Recension: "Jag heter inte Miriam"

Majgull Axelssons roman “Jag heter inte Miriam” publicerades 2014. Den är en väldigt bra skriven roman om de nazistiska koncentrationslägren och minoritetsdiskriminering under andra världskriget och under de följande årens lopp.

De historiska händelserna är sedda från en gammal romsk kvinnas ståndpunkt, som upplevde kriget under sin barndom och aldrig vågade berätta sanningen för någon.

Kvinnan sade sig heta Miriam, men istället har hon ljugit nästan hela livet: hon är ingen judinna, utan en zigenare. Hennes riktiga namn är Malika. Hon bytte lät tillfälligt identitet under deportationen, men sedan visade det siga att det var lättare att vara jude än att vara rom. Rasismen mot romerna var starkare än mot judarna och utspridd även i de ”fria” länderna, som Sverige. Efter kriget tog Sverige emot många krigsoffer , men ingen rom var välkommen. Hade Miriam talat om sin riktiga identitet skulle hon inte ha kunnat stanna kvar i landet. Och även i Sverige gick hon igenom våldsamma händelser mot zigenare, under raskravallernas tid i Jönköping år 1948.

Miriam, som judinna, fick leva ett bra liv i Sverige, hon gifte sig med en förmögen man och hade ett vackert hus och en kärleksfull familj. Genom att läsa boken anar man ändå, att hennes man och familj inte skulle ha kunnat acceptera henne, om hon hade berättat vem hon verkligen var. För en anständig familj skulle det ha varit omöjligt att bo med en zigenare.

Romanen rymmer tre olika tidsperioder: krigets minnen, Miriams första år som nyanländ i Sverige och nutid, på hennes 85:te födelsedag, när hon äntligen berättar något om sig själv till sitt barnbarn.

Enligt min åsikt är ämnet upptaget med mycket medkänsla, tempot är långsamt och det ger intryck så att man bättre kan förstå och vara med i Miriams minnen. Såhär får vi lära känna karaktärens inre känslor och tankesätt.

Under sidornas gång träffar man olika figurer och man får veta deras historier. De är nästan alla påhittade figurer men genom dem lyckas Axelsson ändå att ge oss livliga mönster av vanliga människor och deras personligheter.

I allmänhet är de historiska skeendena inneslutna i en bra tillverkad berättelse, som har till syfte att låta oss vara medvetna om viktiga teman och samtidigt att visa människornas själ.

Författarens stil är inte vanlig. Hon bygger upp särskilda litterära bilder och använder språket på ett fritt sätt, med många detaljer och beskrivningar som gör ämnet mer attraktiv och angenäm.

Jag värderar inte bara stilen i romanen, utan också synvinkeln om ämnet. Det finns redan en massa böcker som handlar om kriget och förintelsen, men det är den första gången att jag får läsa om romernas förföljelse. På detta sätt är romanen något nytt, som ger området nytt intresse och tryck.

Kritiken styrs också mot Sverige, som i Miriams ögon skulle ha varit ett paradis, ett perfekt gömställe, men som i verkligheten visar sig vara otryggt och influerat av allmänna tankeströmmar. Det är faktiskt ett verk som berättar om svåra och allvarliga ämnen, men på grund av alla dessa anledningar blir läsningen flytande och lockande. 

Lindas

MITT SVERIGE 

Avsnitt 7

Mitt Sveriges sjunde avsnitt handlar om invandringen och flyktingar, ett mycket aktuellt ämne såsom idag, som alltid. Ett fenomen som faktiskt återkommer ständigt, varje gång det finns ett krig eller andra tragiska händelser som tvingar många att på en gång lämna sitt hemland för att kunna överleva. Det är helt naturligt. Avsnittet visar att det som händer idag med flyktingarna från Syrien är liknande folkvandringen som hände på 1990-talet på grund av Balkankrisen. Då flydde också många till Sverige. En intressant punkt som Ylva, programledaren, tar upp om invandringen i början av episoden är att en stor skillnad mellan att vara accepterade eller inte beror på när man kommer. Kanske flyktingarna från Balkankriget var färre och kunde få mer hjälp. 

      

Ylva och flyktingar från Balkan på ett gammalt foto           

             

Däremot nuförtiden, som några intervjuade personer i programmet säger, verkar problemet vara att flyktingarna från Syrien är för många och resurserna inte räcker till. Avsnittet visar som exempel Fårösund, en ”trevlig och idyllisk svensk by” på Gotland, som räknar 800 invånare och har tagit emot 200 flyktningar, med en eventuell utsikt att ta emot 400 till på en gång. Befolkningen känner i allmänhet oro och otrygghet. ”De rättar sig inte efter våra regler” hör vi säga, en mening som används mycket i Italien också. En polisman i programmet andas att man kan överkomma otryggheten ganska enkelt genom att göra saker tillsammans, att lära känna de som har redan kommit, som i alla fall är riktiga personer och inte bara siffror. Aktiviteterna i Fårösund organiserade för att hjälpa integrationen verkar funka bra, och programledaren Ylva, som jobbade på en flyktingförläggning 1994, noterar att detta integrationsjobb påminner det hon själv gjorde för mer än tjugo år sedan med flyktningar från Balkan. Från detta kan vi förstå att flyktningproblemet ständigt är aktuellt och det är inte realistiskt tänka att det ska upphöra, om på Balkan och förhoppningsvis i Syrien, kriget inte slutar först.

Valeria