Min familj

Jag heter Giulia, jag är 22 och bor med min kärnfamilj ännu. Jag är fortfarande “den lilla i familjen”, inte bara hemma, utan också för alla mina släktingar. Jag är nämligen enda barn och har inga kusiner, därför båda min moster och faster skilde sig innan de kunde skaffa barn. Eftersom vi är så få, är vi jättenära till varandra och när har vi familjemiddagar är vi bara 8, till exempel på Jul (lite tråkigt i de här situationerna).

När det gäller min kärnfamilj, är vi en “typisk” familj, som nuförtiden betyder att mina föräldrar fortfarande är gifta. Mamma är sekreterare, men nu är hon ledig från jobbet sedan företaget där hon arbetade stängde på grund av krisen. Efter det kunde hon inte leta efter ett annat jobb för företagen kräver nu personer som minst pratar flytande engelska, som mamma inte kan. Pappa är den enda ekonomiska källan i familjen och för att kompensera har han två jobb: han är laboratorietekniker och arbetar också som brandman på natten en gång i veckan. Han är ju en superpappa!

Jag känner mig väl lycklig, speciellt för har jag ett så bra förhållande med mina föräldrar. I våra tider har relationerna i familjerna blivit mer och mer komplicerade och barnen distanserar sig från föräldrarna. Statistiker säger att skilsmässor ökat jämfört med för 50 år sedan och jag tror att det kan bero på den självständighet som familjens medlemmar har nu jämfört med förr i tiden. Till exempel i högstadiet hade nästan hälften av mina kompisar skilda föräldrar. I de små byar som min håller situationen sig mer som tidigare, eftersom externa åsikterna fortfarande gäller  mycket, om man bestämmer sig för att skilja sig. I de stora städerna, där förhållanden växlar på sistone på grund av en helt annorlunda  livsstil, är situationen redan mer varierad och där det kommer att vara vanligare att komma fram till mera exempel av olika familjetyper.

Giulia Zorzan

Bokrecension

Jag vill berätta om en roman som jag har läst för två år sedan. Jag råder den inte för att den är min favoritbok eller så, den är en bra roman, men inget mästerverk. Jag tror bara att den kan vara mycket rolig och intressant för alla som känner till, åtminstone lite, svensk kultur och livsstil.

Romanen heter “Hallonbåtsflyktingen” och är skriven av den finska författaren Miika Nousiainen.

Historien handlar om en finsk man som heter Mikko. Han är verkligen kär i Sverige och vill själv vara svensk. Denna kärlek leder honom till galenskap. Hemma samlar han allt som har att göra med Sverige: foton på kungafamiljen, svensk musik (Abba, Bo Kaspers orkester...), Pippi Långstrumps tecknade serier. Han pratar svenska nästan perfekt och uppför sig på alla sätt liksom om han vore svensk.

Mikko åker varje år till Thailand på julsemester och är vän med många svenska familjer. Han spionerar på dem för att lära sig hur en typisk svensk pappa är.

Men för honom räcker det inte: han är fortfarande finsk!

En dag får han nog av sitt finska liv och flyttar bort från Finland. Han tar i besittning det lediga huset av en av de där familjerna i Thailand och anställer en skådespelare och hennes barn för att fira jul tillsammans och göra som om de är en äkta svenskfamilj.

Men det räcker inte! Allt förändras när Mikko träffar Mikael Andersson, en göteborgare som vill begå självmord.

De ingår en pakt: Mikael lär Mikko att prata flytande svenska, och ger honom en massa information om sitt liv, och Mikko hjälper honom att ta livet av sig, så här kommer Mikko att överta Anderssons identitet.

Så blir han en verklig svensk och gifter sig med en svensk kvinna och får svenska barn. Han får livet som han alltid har drömt om.

Men är detta Sverige verkligen så underbart?

Romanen är självklart överdriven och allt är ironiskt och baserat på alla möjliga stereotyper över Sverige som man kan föreställa sig. Sverige som land där allt fungerar, där alla är lyckliga, vänliga, jämställda och inte gör något fel.

Man föstår att många av stereotyperna bara är falska och bakom dessa gömmer sig något helt annat.

Titeln uttrycker bra denna uppfattning, tycker jag: att flytta på en båt, som inte är en riktig båt, utan bara godis, en ljuv inbillning.

Humor är alltså genomsyrad av ett stänk av sorg.

Man kan vara lyckliga var som helst bara genom att vara sig själv.

Och inte bara Sverige är vackert. Nousiainen vill bara skoja lite om Finlands grannar.

Lindas

Martinas familj

Min familj är vanlig och traditionell.  Familjen består av mamma, pappa och mig. Vi bor i Acqui Terme som är en liten stad på kullar.

Min mamma Pinuccia och min pappa Valter gifte sig både genom borgerlig och kyrklig vigsel. De var båda 22 år när de gifte sig. Jag tycker att de var jätteunga. De skaffade bara ett barn (jag!) när de var 29 år. Men för 3 år sedan fick vi en ny familjmedlem: Trilly. 

Hon är en jättefin katt med en jättedålig personlighet, men ni älskar henne i alla fall. Man kan säga att hon är en liten drottning, hon sover var hon vill (på kuddar!!), hon går ut när hon vill och vi måste ge henne någonting att äta precis när hon vill. Usch hon är så impertinent och hon spelar alltid huvudrollen!! Men igen, hon är bedårande!

Min mamma är 55 och arbetar på ett snabbköp, min pappa är också 55 och nu är han pensionär. Han arbetade på ett företag som sköter vägunderhåll.
Jag vet inte ännu om jag ska skaffa barn eftersom de är små monster ibland. Jag vet inte om jag ska gifta mig, jag har absolut ingen aning!



Martina

Min familj

Min familj består av fem personer, nӓmligen mina fӧrӓldrar, jag och mina två systrar. Giulia heter min stora syster och Elisa den lilla, som betyder att jag ӓr i mitten. Mellan mig och mina systrar finns två års skillnad. Mina fӧrӓldrars tajmning att skaffa barn har varit extremt regelbunden: 1990, 1992 och 1994.  Inte så vanliga är platserna dӓr de skaffade oss: jag och min lilla syster föddes hӓr i norra Italien, medan min storasyster fӧddes i Zaire, som nu kallas Demokratiska Republiken  Kongo, för mina föräldrar bodde där i fyra år i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Vi har också en adopterad på distans syster därifrån, som heter Neema och är i vår ålder ungefär. Vi hörs med henne via mejl, men bara min storasyster har kunnat resa dit och träffa henne hittills. Jag tycker att det är härligt, det har hjälpt mig och mina syskon att vara öppna mot främmande länder och personer som kommer från platser så långt borta och olika från vårt. 

Både jag och Elisa studerar främmande språk, medan Giulia läste Internationella relationer och nu jobbar i en konsulat. Man kan säga att inga har gått i sin fars fotspår, eftersom han är trädgårdmästare, medan min mamma är sjuksköterska. Vi har också en hund, som är nu 13 år gammal: han växte upp med mina systrar och mig, och är kanske den som spelar huvudrollen i familjen!

Valeria

Min okonventionella familj

  Min familj är ingen typisk stor italiensk familj. Mina föräldrar giftade sig genom borgerlig vigsel. Det var inte så vanligt 1990 och min farmor och farfar, som var jättereligiösa, var inte så glada av det här valet. Trots det har mina föräldrars äktenskap hållit i 25 år nu och min farmor blev övertygad att typen av vigsel inte spelar någon roll.

Vi är bara tre personer, med mina föräldrar, men vi träffar våra släktingar ganska sällan trots att vi alla bor nära varandra. Normalt träffas vi på högtidliga tillfällen likasom på Jul och födelsedagar. Enligt mig  har vi inte ett vanligt begrepp om vad familj är men det föklarar inte varför vi har en sådan ”nordisk”familj. Jag menar att vi inte har en trång förbindelse till varandra och vi känner oss mycket oberonde av de andra släktingar. I jämförelse till en sannitaliensk familj är vi jättekonstiga. Till exempel, när jag träffar mina vänner noterar jag att de har en helt annan förbindelse med sina föräldrar. Först är de mycket kopplade till sina föräldrar och de pratar mycket i telefon när de är på resa. Mina föräldrar är kanske vana vid en fattig virtuell kommunikation med mig och någon gång pratade de inte med mig  på flera dagar när jag var utomlands. Också känner de sig inte besvikna om jag inte är hemma på något speciellt tillfälle. Men jag tror att de andra familjemedlemmarna är mycket mer bundna med varandra.

  Det är väl min mamma som är mycket mer känslig. Hon önskar att vi stannar med släktingarna när det är möjligt och hon ber att jag ringer till mina kusiner och så vidare. Men min pappa behandlar det mycket lugnare. Allmänt förväntar vi inte att min farmor eller min farbror ringer till oss och vi känner oss inte missnöjda om de inte gör det.

  I alla fall förstår jag min mamma. Jag tror att det har kanske varit svårt för henne att låta mig åka utomlands när jag var underårig. Tyvärr är min pappa sällan hemma eftersom han ofta  jobbar utomlands eller någostans i Italien och min mamma, som är hemmafru, känner sig kanske ensam när hon är kvar hemma. Det skulle vara hårt för föräldrarna att låta barnen flytta hemifrån när de äntligen blir oberoende vuxna.

  I alla fall känner jag mig lycklig eftersom min mamma  alltid var med mig och hjälpte mig varje dag när jag var på grundskolan. Också nuförtiden hjälper hon med hemuppgifterna när jag inte hinner att laga mat, till exempel. Ofta hoppades jag att få  några syskon så att jag skulle kunna leva mitt liv i frihet och mina föräldrar inte skulle vara extremt rädda om mig. Men jag vet att de alltid har gjort vad de kunde för att ge mig allt.

  Jag pratade om familjen med en väninna som studerar psykologi. Hon sa: ”Familjebegreppet sysslar blott med traditionen och  nuförtiden verkar det som att traditionerna har splittrats”. Men jag håller inte med. Traditioner går sönder, det är sant. Men familjen håller kvar. Eventuellt kommer familjerollerna och familjestrukturen att förändras. Men familjen är samhällets kärna ännu. Familjens primära uppgift är att skapa trygghet och ge kärlek till barnen. Föräldrarna ska vara ett stöd till sina barn. Det spelar ingen roll om föräldrarna inte längre har traditionella roller eller kön.

Irene