Min okonventionella familj

  Min familj är ingen typisk stor italiensk familj. Mina föräldrar giftade sig genom borgerlig vigsel. Det var inte så vanligt 1990 och min farmor och farfar, som var jättereligiösa, var inte så glada av det här valet. Trots det har mina föräldrars äktenskap hållit i 25 år nu och min farmor blev övertygad att typen av vigsel inte spelar någon roll.

Vi är bara tre personer, med mina föräldrar, men vi träffar våra släktingar ganska sällan trots att vi alla bor nära varandra. Normalt träffas vi på högtidliga tillfällen likasom på Jul och födelsedagar. Enligt mig  har vi inte ett vanligt begrepp om vad familj är men det föklarar inte varför vi har en sådan ”nordisk”familj. Jag menar att vi inte har en trång förbindelse till varandra och vi känner oss mycket oberonde av de andra släktingar. I jämförelse till en sannitaliensk familj är vi jättekonstiga. Till exempel, när jag träffar mina vänner noterar jag att de har en helt annan förbindelse med sina föräldrar. Först är de mycket kopplade till sina föräldrar och de pratar mycket i telefon när de är på resa. Mina föräldrar är kanske vana vid en fattig virtuell kommunikation med mig och någon gång pratade de inte med mig  på flera dagar när jag var utomlands. Också känner de sig inte besvikna om jag inte är hemma på något speciellt tillfälle. Men jag tror att de andra familjemedlemmarna är mycket mer bundna med varandra.

  Det är väl min mamma som är mycket mer känslig. Hon önskar att vi stannar med släktingarna när det är möjligt och hon ber att jag ringer till mina kusiner och så vidare. Men min pappa behandlar det mycket lugnare. Allmänt förväntar vi inte att min farmor eller min farbror ringer till oss och vi känner oss inte missnöjda om de inte gör det.

  I alla fall förstår jag min mamma. Jag tror att det har kanske varit svårt för henne att låta mig åka utomlands när jag var underårig. Tyvärr är min pappa sällan hemma eftersom han ofta  jobbar utomlands eller någostans i Italien och min mamma, som är hemmafru, känner sig kanske ensam när hon är kvar hemma. Det skulle vara hårt för föräldrarna att låta barnen flytta hemifrån när de äntligen blir oberoende vuxna.

  I alla fall känner jag mig lycklig eftersom min mamma  alltid var med mig och hjälpte mig varje dag när jag var på grundskolan. Också nuförtiden hjälper hon med hemuppgifterna när jag inte hinner att laga mat, till exempel. Ofta hoppades jag att få  några syskon så att jag skulle kunna leva mitt liv i frihet och mina föräldrar inte skulle vara extremt rädda om mig. Men jag vet att de alltid har gjort vad de kunde för att ge mig allt.

  Jag pratade om familjen med en väninna som studerar psykologi. Hon sa: ”Familjebegreppet sysslar blott med traditionen och  nuförtiden verkar det som att traditionerna har splittrats”. Men jag håller inte med. Traditioner går sönder, det är sant. Men familjen håller kvar. Eventuellt kommer familjerollerna och familjestrukturen att förändras. Men familjen är samhällets kärna ännu. Familjens primära uppgift är att skapa trygghet och ge kärlek till barnen. Föräldrarna ska vara ett stöd till sina barn. Det spelar ingen roll om föräldrarna inte längre har traditionella roller eller kön.

Irene