Kära Sverige

Det är inte länge sedan vi träffades den första gången.

Hur kan man glömma det där ögonblicket i ditt Uppsala och sedan i Stockholm. Det var i mars.

Jag har lärt känna dig redan på universitetet för att jag läser ditt språk och din litteratur och för att jag älskar längdåkning liksom du. Men det var något annorlunda att lära känna varandra personligen.

Din gamla akademi full av kultur, din kalla och rena luft, som jag älskar, på mitt ansikte och till slut

din natur full av grönt med de stora björkarna som smeker din safirblåa himmel är det vad som slog mig om dig.

I alla fall finns det bara en sak som jag inte kan gilla om dig och det är dina enformiga hus som är

likadana allihop utom för olika färger. De ser så orealistika ut som om de är dockhus.

Trots det stal du en del av mig och jag känner mig lycklig för att jag också har en del av dig här i Milano. Jag har faktiskt en svensk väninna som jag lärde känna förra året i universitetsområdet och det är sällynt att finna svenskar här förutom mina lärare.

Varje gång jag träffar henne och vi kan snacka medan vi dricker kaffe, är det som om jag skulle kunna känna dig närmare.

Oroa dig inte för mig kära Sverige. Vi ses snart igen.

Giuseppe Oriani (nedtecknat av Andrea M.)