Julefrid i Åbo

Julefrid i Åbo

Varje år väntar alla finländare på det här evenemanget som äger rum i Åbo kl. 12 på Julafton.

Traditionen har sina rötter längesen. Redan för tusen år sedan firades midvinterfest som kallades Jul eller Jol och under 1300-talet började man proklamera Julefrid i städerna. Denna frid innehöll en förändring av sakernas tillstånd, detsamma som händer till exempel på Karnevals tid. Efter att de hade städat, fejat och tagit sig ett julbad (idag badar man julbastu), fick tjänstefolk chans att sitta vid bordet med husbonde. Alla vara mer försiktiga med djuren: jakten var förbjuden och djuren fick extra foden. Allt skulle vara lugn och ro i stan. Med tiden dog denna tradition ut nästan överallt i Norden men i Åbo bevarades.

Från Brinkalahusets balkong vid Gamla Stortorget proklameras Julefrids budskap av Åbos kanslichef. Och när domkyrkans klockor har slagit tolv slag och kören sjungit "Vår Gud är oss en väldig borg" upplys:

I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest;
och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden,
med åtvarning till envar att denna högtid med tillbörlig andakt fira,
och i övrigt iakttaga ett stilla och fridsamt uppförande,
emedan den, som häremot bryter samt julhögtiden
genom något olagligt eller otillbörligt förfarande oskärar,
gör sig under försvårande omständigheter förfallen till det straff,
lag och författningar för varje brott och överträdelse särskilt påbjuda.
Slutligen tillönskas stadens samtliga invånare en fröjdefull julhelg.

De som kan inte vara med i Åbo sitter på soffan och tittar på TV-programmet. Sedan 1983 visas det nämligen på TV och sen 2006 på webben för alla finländare i övriga länder. Många städer i Norden misunnar Åbo för den här traditionen.

Talet, som kallas Julefrid på svenska och Joulurauha på finska, anlänt till vår tid från medeltiden. Det deklarerar början av en period av fred som man inte kan bryta upp, annars man blir straffad eller man måste betala en bot (dyraste än annan årstids perioder). Ursprungligen skrevs målen på svenska och sedan översattes det på finska. Det autentiska pergament brann under stadselden på 1800-talet men rekonstruerades ur en magistrats minne.

Ceremonin har aldrig förändrat och varit densamma sedan 1827. Texten läs från ett nytt pergament som återskapades på 1950-talet. Sedan 1889 har talet ingen juridisk betydelse men en helt symbolisk betydelse för alla finländare. Julefrid beträktas av de mesta som sluten av alla konflikter och invigning av Julafton och alla fester. Med Julefrid söker man inre frid, glädje och gemenskap. I förfluten var syftet att åstadkomma lugn och ro under den kristna högtiden och det här syftet har förblivit hittills.

”På julafton kl 10:55 SVT2 Åbo julfred, Kalle Anka kan man strunta i... Åbo kungör julfred. Numera är Åbo den enda stad i Norden som bevarat denna tradition som härstammar från 1200-talet. Direktsändning från Åbo, en fin stad, önskar alla en god jul”, läser man i http://finskaspraketsvanner.blogspot.it/2010/12/abo-julfrid-pa-julafton-svt2-kl-1055.html.

(Kalle Anka är nämligen en anna tradition som tittas på TV på Julafton). Julafton kan vara en hektisk dag för finska familjer! Att titta på TV är bara en del av alla traditioner som man upprepar varje år.

I Åbo mötas någonting gammalt med någonting nytt: på juldekorerat torget står hundratals modiga människor ute i kallt vädret för att uppleva en helt autentisk stämning som kommit direkt från medeltiden. Medan att kören sjunger och musikband spelar blir en berörd folk av tysta besökare fascinderade av hundratals år av historia. En blyg handklappning låter man i torget: med mjuka händskar på händer applåderar den entusiastiska publiken.

Irenes

Julgran

När man tänker på julen, föreställer man sig direkt några viktiga symboler: julkrubban och julgranen. Jul är inte riktig jul om en av de båda saknas, åtminstone inte för en julälskare som jag!

I alla fall är julkrubban en mycket stark symbol bara i de kristliga länderna, framförallt de katolska, och i Italien även mer kanske, eftersom den uppfanns här av den helige Franciskus.

Istället har julgranen blivit berömd nästan överallt i världen och den är ett mer neutralt tecken för julbetydelser, som kan bli delad av alla religioner.

Julen är symbol för fred och kärlek och vem blir inte lättad och gladare av att se alla glänsande granar som brinner i mörkret? Man får verkligen hopp och förtroende att allt i världen kommer att bli bra.

Men varifrån kommer julgranen? Varför är den så 
viktig?

Förr i tiden var ett träd en särskild symbol för fruktsamhet och företrädde källan till alla livskrafter. Träden kunde läka sjukdomar, och röra i ett träd betydde att närma sig till gudar.

I den babyloniska traditionen blev konung Nimrod målad med en grön kvist i handen, han var tillbedd som solguden.

På en egyptisk bild från 1400 f.Kr. står gudinnan Boet under en tall och utdelar gåvor till fattiga människor.

För ungefär tolvhundra år sedan tillbad det germanska folket eken. När kristendom kom, ersattes eken av granen, därför att granar har tre punkter och de representerar den heliga trefaldigheten. Så här kunde de germanska folken fortsätta att dyrka sina trädandar i smyg.

Dessutom är granen grön hela året och detta betydde att andarna aldrig lämnar trädet och det var onyttigt att prydda det med nötter och stenar.

Människor såg i julgranen en länk mellan himlen och jorden: trädet som ger kunskap om gott och ont och trät i Kristi kors. Julgranen innebär en hänvisning till det nya livet som kommer att bli framburet vid Kristus Uppståndelse.

En legend berättar att Martin Luther promenerade i en ensam skog på julafton och stötte på en gran. 

Han tog den lille granen hem, och sedan prydde han trädet och presenterade det som symbolen för Kristus födelse. Troligen fann han ingivelse i en gammal hednisk sed.

År 1605 ställde man den första julgranen på torget i Strasbourg, och enligt de druidiska traditioner som fortfarande var livliga i Tyskland, England och Nederländerna, fick granar stå bara på marknadstorg.

I de andra europeiska länderna och i Förenta Staterna var Kyrkan mot julgranar, därför att de var ansedda som en återkomst till hedendom. Bara mellan 1800- och 1900- talet  började man också ta in granen i huset.

I de gamla hedniska vanorna prydde man träden för att göra dem lockande så att andarna skulle komma tillbaks till dem. Den här tron spreds från Babylon till de keltiska grupperna.

I början var julgranen dekorerad med äpplen, kakor och färgat papper. Sedan, när de blev inburna i huset, använde man en bredare mängd dekorering: ljus, frukt, sötsaker och glasspärlor.

Kulorna blev först skapade i Böhmen av arbetare i en glasfabrik. En dag var de berusade och bestämde sig för att tävla: den som blåste den största kulan skulle vinna. Arbetarnas fruar kom på den idén att sälja jättekulorna på julmarknaden som bild för livsfrukten.

Ljusen är istället uttänkta av Luther. Han ville lära barnen att Jesu födelse har burit ljus till världen. Det är en koppling mellan ljus och komet, därför började man också att ställa ljus inför fönstren: så att Jesus själ kunde hitta vägen under de mörka vintriga nätterna. Bruket att tända ljus under årets mörkaste dagar fanns redan förut för att främja solens födelse.

Nuförtiden pryder man granen med en massa olika saker, och varje land har också typiska bruk, som inte finns i de andra, till exempel hänger man halmprydnader på grenar i Sverige och många hänger också landsflaggor.

Förresten är det några grejer som har en särskild betydelse för en person eller en familj, och inte kan saknas på julgranen. Så händer det ofta att på julgranen hittar man nya dekorationer och gamla med ett intimt värde.

Glöm inte att prydda er egna julgran. God jul till alla!

Lindas

MORGANS MISSION AVSNITT 3

Morgans mission att bryta samhällets mönster omkring mobbning och kränkning i svenska skolor fortsätter i programmets tredje avsnitt. Efter att ha pratat om mobbning och kränkning i allmänhet och att ha lyssnat på personer som blev mobbade och som mobbade i ungdomen bestämmer Morgan sig för att analysera med klassen 8Cs elever vad som inte funkar i deras klass för att hitta lösningar till problemen. Klassen gör en lista av vad de skulle göra för att känna sig bättre tillsammans men tyvärr försvinner medvetenheten om mobbningen så fort de lämnar klassrummet. Det bekymrar Morgan som börjar tänka att hans mission kommer att misslyckas.

Framför allt finns det en allvarlig konflikt mellan killarna och tjejerna. När de börjar bråka händer det alltid att tjejerna tar parti för de andra tjejerna och killarna för killarna. De är uppdelade i könsgrupper hela tiden. För att undvika att det uppstår grupper som inte kommunicerar med varandra och för att göra så att alla är inneslutna i gemenskapen delar Morgan klassen i små arbetsgrupper och analyserar hur de samarbetar. Med hjälp av mobbningsexperten Björn undrar han hur de skulle kunna sitta runt bordet så att alla lika bra kan tala med varandra och vara ingripna i samtalet. Dessutom bestämmer han sig för att byta hur de sitter i klassrummet, så att alla sitter bredvid kamrater som de inte brukar umgås med. Det skulle hjälpa att överskrida alla väggar mellan dem. På detta sätt måste alla prata med alla och ingen får chansen att bli utfrusen. För att förstärka gemenskapen och lära känna varandra gör Morgan också en lekfull kommunikationsövning: han parar ihop eleverna och varje gång som Morgan visslar måste de  ta ihop med ett annat par och gå enligt ledarens instruktioner. 

Sedan ber Morgan studenterna att uppmärksamma platser på skolan som är otrygga och där mobbning kan ske okontrollerat. De pekar på "slummen" (toa), "valvet" (där man röker) och bakom matsalen. Man pratar om problemet med rektorn som bestämmer att sätta några vakter där.

Det största problemet visar sig vara gympalektionen. Då händer det regelbundet att många tjejer inte simmar, utan de stannar i ett annat rum och får andra läxor eller, om de går till badet under idrottslektionerna, simmar de med kläderna på annars driver killarna med dem. De vågar inte visa sig i baddräkt på grund av några kränkande kommentarer som de fick i sjuan över deras kroppar.

Det finns ett tråkigt tillfälle när Morgan berättar för klassen om sin barndom. Själv var han ett maskrosbarn: han bytte nio skolor, hade inga vänner och blev misshandlad av sin mor som var alkoholiserad. Han bodde hos en fosterfamilj eftersom hans mor inte kunde ta hand om honom och hans far satt i fängelse. Tills hans pappa kom ut ur fängelse, då Morgan bestämde sig för att försöka leva med honom men det första som pappan gjorde var att köra sonen till barnhem. Morgan valde att inte bli som sina föräldrar och att ha ett högre syfte i livet. Han vill att hela klassen ska bli medveten om att man kan förändra sin framtid.

Klassen träffar också två polistjänstemän som jobbar i Ystad, Örjan och Caroline, för att höJa sin medvetenhet omkring mobbningens juridiska konsekvenser. Samantha och Jacob följer med poliserna till arresten där de fick en insikt av hur det ska bli om de begår kriminella handlingar. Brottsaspekten av mobbning och förolämpningar verkar ha en stor inverkan på studenterna. Det var något som de inte hade tänkt på förut och det gör mobbning även farligare.

Trots allt förvärras situationen när även klassmentorn Kenneth kritiserar faktumet att tjejerna inte simmar eftersom de skäms. Tjejerna berättar att de kände sig kränkta och att åtminstone lärare inte borde ta någons parti utan skulle försöka hjälpa alla. Kenneth menade faktiskt inte att stöta någon och känner sig verkligen nedslagen. Han är den populäraste läraren bland eleverna och vill absolut lösa problemet i klassen. Därför stöder han Morgans mål att skapa mer tillit bland studenterna och avskaffa grupperingar. Morgan är själv oroad att tappa elevernas förtroende till honom om han inte kommer att lyckas att lösa konflikten.

Den allmänna situationen har i alla fall förbättrats eftersom tjejerna vågar säga ifrån och inte bara låter det bli varje gång. De känner sig starka om de är tillsammans, vilket skapar ett uppmuntrande grundval för missionsfortsättningen.

Silvia och Linda

God Jul från oss på UNIMI

Hej,
nu är det edra pedagoger som skriver. Vi har haft en fantastisk höst med rekordmånga studenter på Laurea Magistrale och inte vilka studenter som helst! Ni som följer vår blogg ser och kan läsa de fina texter och tankar som dessa ungdomar producerar. Som sista punkt innan jul kommer här några texter om just julen, vänta och se.

Men bloggen kommer inte att ligga nere längre än över jultiden. Vi har massor med ämnen på tapeten: Vi ska snart få läsa om tredje delen av "Morgans Mission"; om den intressanta serien "Absolut svensk" - ett program om rasism och fördomar, samt om blandfamiljer och barn som växer upp i flerspråkig miljö. Fortsätt att följa oss!

God jul till er alla men en extra mysig Jul önskar vi våra fina studenter!
Anna och Celina

Morgans mission avsnitt 2

Vad hände?
Avsnitt två av Morgans mission börjar med en diskussion mellan Morgan och den svenska forskaren Björn Johansson om vad som har hänt i klassen med förtroendespelet på slutet av första avsnitten. Björn varnar Morgan mest av allt för den negativa användningen av ordet bög, även om han sade det som ett skämt. Björn förklarar att det kan finnas någon i klassen som är osäker på sin sexuella identitet och kan ta det som en anstöt på en personlig nivå. Björn föreslår Morgan att ursäkta sig med klassen för vad han har sagt och fortsätta att jobba som innan. Björn föreslår att använda ett sätt av passivlärling, där klassen ska lära sig att imitera Morgan, utan att han ska säga till dem vad de måste göra. Ett sånt sätt att lära är i flesta situationer mycket mer effektiv, också i framtiden, även om det kanske kan ta lite mer tid för meddelandet att sätta sig i huvudet. Programmet visar tyvärr bara Marika och Hjalmar som pratar om handling, men man ser att de har förstått hur man skulle agera i liknande situationer.

När skoj är för mycket
Eftersom klassen har kommit på skojämnet, bestämmer Morgan sig för att visa vad som händer om man skojar för mycket och inte förstår var gränsen för skoj går. Den första person de träffar heter Robin, en kille från Malmö som har förstått nu, långt efter skoltiden , hur mycket han mobbade sina klasskamrater eller kompisar i kompisgänget och hur några situationer kunde hade slutat riktigt dåligt.
Robin berättar sin historia:
När han var 13 fick hans mamma en hjärnblödning och hon blev mycket sjuk. Så började hon dricka alkohol och det blev bråk hemma. Resultatet var att Robin blev stökig både i skolan och på fritiden. Sommaren 2013 tog Robin sin mamma till Malmö och sa till henne att han älskade henne. Han förlät henne och bad henne om förlåtelse.
Sedan tar Robin klassen till högstadiet och berättar att han hade varit väldigt stökig på den tiden. Han drack sprit på vardagar och skolkade, för han kände sig inte älskad hemma. Han var elak mot någon oskyldig i klassen och fick andra att skratta. Så blev han mycket populär. Robin berättar också en dålig sak som hände. Han och hans vänner tvingade en kille att hoppa från ett berg ner i vattnet klockan 3 på natten. Killen ville inte hoppa men de hetsade honom tills han gjorde det. Nu är Robin medveten om vad han gjorde. Han säger: ”Det finns konsekvens för vad man gör”. Han har lärt sig en läxa, att han var cool och kunde mobba de andra för att majoriteten lät honom göra det.
Punkten är att gruppen skulle bestämma vad som är okej eller inte att göra, och agera tillsammans. Man skulle ta situationen i handen och sätta ner foten mot dem som mobbar, man skulle bli medveten om att saker kan landa fel om man låter mobbning hålla på.

Diskussionen mellan klasskamraterna i 8C fortsätter, men inte i klassen med Morgan, utan i korridorerna: även om de kanske inte förstår det riktigt, har de problem med Erik och hans ADHD. En av tjejerna, Sara, säger att han är så jävla svår. Han skyller allt på sin jävla ADHD (minut 22:27). Det är också ett sätt av kränkning. Erik förklarade en stund innan i videon vad det betyder för honom att har denna sjukdom, och om Sara kunde få lyssna till honom, då vågade hon kanske inte säga så offentligt.

Kläder i skolan
Morgans följer sen tre tjejer i klassen till en klädaffär, för han vill förstå hur hierarkierna funkar i klassen, eller vem det är som sätter agenda i klassen och bestämmer att något är cool eller inte, och upptäcker vad som är klädkoder i klassen eller hur viktigt kläderna är i ungdomarnas värld. Morgan hoppas att de ska öppna sig med honom, så att han kan arbeta bättre med klassen. Han fick veta att trion väljer kläder också på grunden av killars reaktioner och kommentar till kläder de har på sig. De vill faktiskt att killarna ska tycka om dem. Morgan upptäcker också från trion att bakom vad man ser i vanlig beteende i klassen, finns det en sorts komplicerat rollspel, där killar vill hämnas mot tjejer, liksom de anklagar dem för fel saker.

Hur kan man reagera mot mobbning?
Nästa steg i Morgans plan är att klassen ska träffa någon som har blivit mobbad på riktigt under skoltiden. Så bjuder han in Marwa, en nittonåring iransk tjej som har haft många problem i skolan med mobbning. Hon berättar om sin upplevelse och hur har hon vunnit sin självtillit igen med hjälp av bloggen som hon började  skriva på den tiden. Morgan tycker att det inte räcker, så han bjuder samtidigt också in Natalie, tjejen som mobbade Marwa. Mötet och stämningen i klassen blev lite spända, utan att någonting händer öppet mellan Marwa och Natalie. Det bara kändes i luften.
När Natalie kommer in ser man direkt att hon är mycket mer blygare än Marwa: De första signalerna är, enligt oss, att hon behåller sin telefon i handen, både i klassrummet och ute i korridorerna, när hon pratar med klasstjejerna. Telefonen blir en sorts sköld, ett sätt för att ha händerna upptagna med någonting att göra. Det ser också ut som Natalie har inte mycket att säga, tvärtom mot Marwa, som har idéer och är inte rädd att framställa dem. Marwa har åsikter, Natalie nästan bara svara på frågorna som Morgan eller klassen ställer till henne.
De i klassen som har blivit mobbade innan uppfattar direkt vad Morgan menar med det mötet eller hur Marwa kände sig i skolan. De vill arbeta på riktigt mot mobbning, även om de fortfarande är för blyga för att agera eller reagera i öppet. Några av eleverna har precis börjat tänka på vad de har sett på sista åren i skolan och förstår att de har inte gjort någonting för dem som var mobbade i deras klass. De flesta av dem bara stannar på tänknivå, och håller fortfarande sig från att agera på riktigt, men lite förbättring kan man märka.
Den starkaste reaktionen fick Morgan från Andreas, som skrev ett brev till honom om sin hemska upplevelse med klasskamraters och lärares mobbning i låg- och mellanstadiet. Det är kanske det första egentliga steget mot mobbning som någon i 8C gör.

Stefania och Giulia



Ordlista till program 2

ADHD: Attention Deficit Hyperactivity Disorder; en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som t.e.x kan hindrar barn att kontrollerar sig
Anförtro sig (att): meddela något i förtroende
Återbilda (att): förnya, regenerera.
Återstå (att): att bli kvar, att finnas kvar
Avslappande: lugn, avspänd
Avslappnade: avkopplade
Avslut: när något slutar
Beröra (att): röra vid eller påverka känslomässigt
Beröra någon (att): att påverka känslomässigt
Bög: skällsord till en homosexuell man
Det landar bra/fel: något kan bli bra eller fel/dåligt
Dissa (att): avvisa, kritisera på ett kränkande sätt.
Dissande: någon ellet något som kritiserar dig
Få upp ögonen (att): att vara medveten om något
Flina (att): , grin, fnissa, skratta, smil, smila
Förlåtelse: ursäkt, överseende (med fel)
Förvirra (att): desorientera, bringa i oordning, förbrylla
Full: drucken, berusad av alkohol
Gäng: en grupp av människor, den kan vara en tjejgäng eller en kompisgäng
Göra bort (att): att lura någon
Grym mot: någon som plågar andra människor, brutal
Hämnas (att): ge igen, vedergällning
Hetsa (att): att uppuntra någon till anfall
Hetsa (att): jäkta/stressa
Hjärnblödning: är också kallat hjärninfarkt som är en bristning av vener inne hjärn
Jargong: typiskt sätt att uttrycka sig inom en grupp som ofta är svårtbegripligt för utomstående
Kaxig: vara tuffare än man kanske är
Konflikt: en dålig relation mellan två eller flera personer
Mata inte trollet (att): Ett troll är en person som skriver på nätet i syfte att provocera fram känslomässiga svar och gräl. Man bör inte låta sig provoceras och däremed ge trollet den uppmärksamhet det vill ha.
Modig: visa att nån inte är rädd
Oavsett: oberoende av
Offer (ett): person som drabbas av en olycka eller dåliga handlingar
På sin samvete: att känna sig ansvar för något
Passa in (att): att stämma överens med något
Putta (att): knuffa
Rasa tillbaka (att): fara fram.
Reta (att): irritera, provocera, enervera
Rycka på axlarna (att): att motivera någon att göra något
Såra (att): att skada någons känslor, gör ledsen och kränkt
Sätta igång (att): starta
Sätta ner fötter (att): att vara rationellt
Skojbråk: lilla utbrott av kollektiv aggressivitet, när man fajtas på skoj.
Skolka (att): vara bort från skolan utan skäl, smiter, att inte gå till skolan p.g.a några motiver som är inte t.e. Sjukdom.
Skurk (en): kriminell person, bov
Skylla ifrån (att): ansvara för något
Skylla på någon (att): anklaga någon för något
Småfajter för skoj: skojbråkar, slåss för skoj
Smärtsam: som gör ont
Smink: make-up
Spänd: nervös
Spotta (att): stöta saliv ur munnen.
Stökig: bråkig
Styrkan: kraft
Ta åt sig (att): bli illa berörd, känna sig utpekad
Ta ny skruv (att): att göra en ny anstränging
Ta till sig (att): lära sig något, suga upp något
Tajta (att): att bli närmare
Tankeställare: något att fundera på, något som kan leda till ökad försiktighet
Taskig: otrevlig eller inte snäll, att inte vara snäll med någon
Tonårig (en): pojke eller flicka som är mellan 13 och 19 år gammal
Törs: våga, ha modet att
Trycka ner [andra] (att): betunga, tynga ned
Underskötelska: person som är anställd inom sjukvården och har lägre utbildning än en sjuksköterska
Uppfatta (att): att förstå/tyda något
Utfrusen: person som är lämnad utanför en gemenskap,
Utsatthet: när man bli berörd av något som sker eller en situation som är dåligt/ogynnsamt
Utseende (ett): hur någon/något ser ut
Våga (att): ha mod till (att)
Vara rolig på andras bekostnad (att): när man skämtar med någon som kan känna sig kränkt av det

Mitt favoritord

Det var inte så lätt att tänka på mitt favoritord på svenska. Det är nog faktiskt särbo. Det här ordet syftar på en typ av förhållande mellan två personer som liknar äktenskapet men bor i två olika hus. 

Särbo är ett ord som inte översätts på andra språk. Det är orsaken till att jag valde det som mitt favoritord. Dessutom tror jag att det beskriver något speciellt begrepp som är typiskt i de nordiska kulturerna. Personligen tror jag att det är vanligare i Norden än i Sydeuropa att personer bor ensamma i sina egna lägenheter. Jag läste nämligen en artikel om det överraskande antalet av ensamboende i Stockholm som som har kallats både “Europas och världens singeltätaste stad”, skrev man på Hem och Hyra. Trenden ses i minst 17 städer i Sverige och Göteborg har även mera ensamboende än huvudstaden. Till följd av ensamhushållsfenomenet planerade Götebors bostadbolag nya hyreshus som går i riktning mot samhällets förändringar. Jag är ingen sociolog, men enligt mig visar den här trenden att svenskar älskar sin självständighet och de inte är färdiga för kompromiss i paret. Troligtvis är särbo symbolen av det moderna samhället där personerna vill inte längre dela sin egendom med de andra. Många ska inte uppskatta idén av skilda parets medlemmar. I alla fall gillar jag den här typen av förhållande särskilt för att jag inte kan se mig i en sambo i framtiden. Enligt mig finns det många positiva sidor i ett särboförhållande. Trots det, avspeglar särbo ett slags samhälle dess medlemmar står snarare ensamma än tillsammans. Att vara tillsammans kan föra till obehagliga gräl för samboskapen.

http://www.hemhyra.se/riks/har-ar-ensamboende-vanligast-over-50-procent-i-17-kommuner

Irenes

Giulias bokpresentation

Bokpresentation

Populärmusik från Vittula publicerades år 2000 av den tornedalska författaren Mikael Niemi. Romanen fick Augustpriset strax efter och den blev en succé i hela Sverige.

Berättelsen börjar med en prolog i nutid där huvudkaraktären, Matti, befinner sig i Nepal på en utflykt i Himalaya. Där händer något helt oväntat. Mattis läppar blir fastfrusna i en böneplatta. Den här olyckshändelsen påminner honom om hans barndom i det kalla Pajala, en liten by i Tornedalen. Hädanefter börjar den riktiga  historien.

Romanen handlar om livet i Pajala, närmare bestämt i området Vittulajänkkäsom, i början på sextiotalet. Matti var då ett barn som för första gången måste konfrontera sig med de nya moderniseringarna i sin by. Förändringar är i luften överallt; sextiotalet är nämligen de stora revolutionernas årtionde och det är tydligt att de inte kommer att undgå Sverige heller. I alla fall är samhället kanske inte berett på detta, eftersom invånarna fortfarande slår vakt om traditionerna i denna delen av Sverige. Matti lär känna Niila, en kille som gradvis kommer att bli hans bästa vän. Niklas föräldrar är laestadianer och på grund av detta uthärdar han en hård disciplin. Genom berättelsen växer de två pojkarna upp tillsammans och deras liv förändras när de upptäcker Rock and Roll musiken. De kan alltså rymma från sina hårda familjer och från normerna i miljön där de bor.

Boken är en bra återspelning av livet i Norrbotten. På detta sätt kan man lära känna mer om en del av Sverige som man normalt inte lär känna, speciellt människor som bor utomlands. Tornedalen är en typisk svensk ort där traditionerna betyder väldigt mycket och huvudkaraktärerna måste hitta rätt väg i ett konservativt samhälle. 

När det gäller språket tycker jag att det inte är för svårt. Det spelar dock en viktig roll i berättelsen. Tornedalen är ett tvåspråkigt land, det vill säga att där uppe pratar man både svenska och deras version av finska (tornedalsfinska). Detta förhållande leder till ett identitetsproblem. I boken upprepas att ”Pajala tillhör inte Sverige”. De känner sig isolerade från resten av landet och emellertid är de inte heller finska. Efter ett tag kommer läraren Greger från Skåne och särskilt i filmatiseringen av romanen kan man höra språkets skillnader i den här delen. Filmatiseringen är från 2004 och enligt mig är det en riktigt bra tolkning av historien.

Avslutningsvis älskade jag boken eftersom den förmådde mig att genomgå Norrbottens levnadssätt och traditionerna. Jag rekommendera alla att läsa den, speciellt italienare som vill veta något om svensk kultur. Det finns i själva verket en italiensk översättning, men jag är väldigt glad att jag kunde läsa den på svenska. Jag ville läsa den på italienska också för att kolla på hur översättare bette sig med de olika lingvistiska situationerna.

Giulia Zorzan

Giulias favoritord på svenska

Mitt favoritord på svenska

Mitt favoritord på svenska är «ö», som är en av de kortaste orden i språket (det finns till exempel  också «å», som betyder «en liten älv som rinner speciellt i bergen », en ström). Det var spännande när jag lärde mig ordet, eftersom det bara inte på italienska finns något ord som består av endast en  bokstav, utan också på de andra språken som jag kan. Ordet «ö» är enstavigt som betyder att det består av en enda stavelse och i det här fallet också av en enda bokstav. Det ser ut som om ordet även grafiskt påminner om betydelsen, med sin cirkulära form.  

Olyckligtvis uttalar man sällan ordet som ett självständigt ljud därför att det ofta står i bestämd form i meningarna. Det är faktiskt vanligare att hitta ordet stavat som «ön». Men när det händer att jag läser ordet i texterna är det jätteroligt eftersom det låter konstigt för mig och jag provar att uttala ordet på bästa sättet. Ö-ljudet var i själva verket, tillsammans med å-ljudet, det svåraste för mig att uttala för det finns inte på italienska och det var svårt att lära mig ljudet när jag började studera svenska. Så kanske är det därför jag gillar det här ordet så mycket.

Giulia Zorzan

Min familj

Jag heter Giulia, jag är 22 och bor med min kärnfamilj ännu. Jag är fortfarande “den lilla i familjen”, inte bara hemma, utan också för alla mina släktingar. Jag är nämligen enda barn och har inga kusiner, därför båda min moster och faster skilde sig innan de kunde skaffa barn. Eftersom vi är så få, är vi jättenära till varandra och när har vi familjemiddagar är vi bara 8, till exempel på Jul (lite tråkigt i de här situationerna).

När det gäller min kärnfamilj, är vi en “typisk” familj, som nuförtiden betyder att mina föräldrar fortfarande är gifta. Mamma är sekreterare, men nu är hon ledig från jobbet sedan företaget där hon arbetade stängde på grund av krisen. Efter det kunde hon inte leta efter ett annat jobb för företagen kräver nu personer som minst pratar flytande engelska, som mamma inte kan. Pappa är den enda ekonomiska källan i familjen och för att kompensera har han två jobb: han är laboratorietekniker och arbetar också som brandman på natten en gång i veckan. Han är ju en superpappa!

Jag känner mig väl lycklig, speciellt för har jag ett så bra förhållande med mina föräldrar. I våra tider har relationerna i familjerna blivit mer och mer komplicerade och barnen distanserar sig från föräldrarna. Statistiker säger att skilsmässor ökat jämfört med för 50 år sedan och jag tror att det kan bero på den självständighet som familjens medlemmar har nu jämfört med förr i tiden. Till exempel i högstadiet hade nästan hälften av mina kompisar skilda föräldrar. I de små byar som min håller situationen sig mer som tidigare, eftersom externa åsikterna fortfarande gäller  mycket, om man bestämmer sig för att skilja sig. I de stora städerna, där förhållanden växlar på sistone på grund av en helt annorlunda  livsstil, är situationen redan mer varierad och där det kommer att vara vanligare att komma fram till mera exempel av olika familjetyper.

Giulia Zorzan

Bokrecension

Jag vill berätta om en roman som jag har läst för två år sedan. Jag råder den inte för att den är min favoritbok eller så, den är en bra roman, men inget mästerverk. Jag tror bara att den kan vara mycket rolig och intressant för alla som känner till, åtminstone lite, svensk kultur och livsstil.

Romanen heter “Hallonbåtsflyktingen” och är skriven av den finska författaren Miika Nousiainen.

Historien handlar om en finsk man som heter Mikko. Han är verkligen kär i Sverige och vill själv vara svensk. Denna kärlek leder honom till galenskap. Hemma samlar han allt som har att göra med Sverige: foton på kungafamiljen, svensk musik (Abba, Bo Kaspers orkester...), Pippi Långstrumps tecknade serier. Han pratar svenska nästan perfekt och uppför sig på alla sätt liksom om han vore svensk.

Mikko åker varje år till Thailand på julsemester och är vän med många svenska familjer. Han spionerar på dem för att lära sig hur en typisk svensk pappa är.

Men för honom räcker det inte: han är fortfarande finsk!

En dag får han nog av sitt finska liv och flyttar bort från Finland. Han tar i besittning det lediga huset av en av de där familjerna i Thailand och anställer en skådespelare och hennes barn för att fira jul tillsammans och göra som om de är en äkta svenskfamilj.

Men det räcker inte! Allt förändras när Mikko träffar Mikael Andersson, en göteborgare som vill begå självmord.

De ingår en pakt: Mikael lär Mikko att prata flytande svenska, och ger honom en massa information om sitt liv, och Mikko hjälper honom att ta livet av sig, så här kommer Mikko att överta Anderssons identitet.

Så blir han en verklig svensk och gifter sig med en svensk kvinna och får svenska barn. Han får livet som han alltid har drömt om.

Men är detta Sverige verkligen så underbart?

Romanen är självklart överdriven och allt är ironiskt och baserat på alla möjliga stereotyper över Sverige som man kan föreställa sig. Sverige som land där allt fungerar, där alla är lyckliga, vänliga, jämställda och inte gör något fel.

Man föstår att många av stereotyperna bara är falska och bakom dessa gömmer sig något helt annat.

Titeln uttrycker bra denna uppfattning, tycker jag: att flytta på en båt, som inte är en riktig båt, utan bara godis, en ljuv inbillning.

Humor är alltså genomsyrad av ett stänk av sorg.

Man kan vara lyckliga var som helst bara genom att vara sig själv.

Och inte bara Sverige är vackert. Nousiainen vill bara skoja lite om Finlands grannar.

Lindas

Martinas familj

Min familj är vanlig och traditionell.  Familjen består av mamma, pappa och mig. Vi bor i Acqui Terme som är en liten stad på kullar.

Min mamma Pinuccia och min pappa Valter gifte sig både genom borgerlig och kyrklig vigsel. De var båda 22 år när de gifte sig. Jag tycker att de var jätteunga. De skaffade bara ett barn (jag!) när de var 29 år. Men för 3 år sedan fick vi en ny familjmedlem: Trilly. 

Hon är en jättefin katt med en jättedålig personlighet, men ni älskar henne i alla fall. Man kan säga att hon är en liten drottning, hon sover var hon vill (på kuddar!!), hon går ut när hon vill och vi måste ge henne någonting att äta precis när hon vill. Usch hon är så impertinent och hon spelar alltid huvudrollen!! Men igen, hon är bedårande!

Min mamma är 55 och arbetar på ett snabbköp, min pappa är också 55 och nu är han pensionär. Han arbetade på ett företag som sköter vägunderhåll.
Jag vet inte ännu om jag ska skaffa barn eftersom de är små monster ibland. Jag vet inte om jag ska gifta mig, jag har absolut ingen aning!



Martina