Vintern. Den finska vintern. Mörk. Jättemörk. Hon sitter där, framför elden, teet i handen, ibland en liten smutt. Hon rör nästan inte på sig, inte alls. Hon ser inte elden. Hennes ögon är öppnade, men hennes tankar är på väg någon annanstans, bort ifrån vinterkyla, snön och Norden. Jag vet inte mer, jag vet bara att hon heter Irene.
Solrosorna. De kanske. Kanske är de mina favoriter. Men varför? Jag har aldrig tänkt på det. Jag har aldrig tänkt på vilka mina favoritblommor var innan faktiskt. Varför tänker jag på det precis nu? Efter sju månader som jag har bott här i Finland? Sju månader i Finland. Det känns som ett helt liv sedan jag såg en riktig sol sista gången. Där är kanske anledningentill solrosorna! De är gula, stora och sommarblommor. Jag saknar solen, hennes varm på huden, sommaren, stranden, havet, Italien, kompisarna, familjen… Nej! Inte igen! Även om vädret är jättedåligt och vi bara har fyra timmar ljus (om man kan kallar det så, med så många moln på himlen) varje dag, jag måste hålla på min bästa avsikt, jag måste visa mig (och alla som sagt att jag inte kunde lyckas) att jag kan klara mitt år i Finland, även om jag är bara 18. Att jag är starkare än alla troode. Att jag är stor. Mitt liv har börjat för sju månader sedan, nu fortsätter det!
Stefania
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar