tisdag 17 november 2015

Min älskade familj


Jag lever i en vanlig och traditionell familj: pappa, mamma, min storebror och jag.
Vi har alltid levat tillsammans, bara jag har provat ett år som sambo med min pojkvän för ett par år sedan.
Jag älskar min familj jättemycket och jag tycker att det verkligen är toppen att leva tillsammans med dem.
Jag har alltid känt mig älskad och trygg hemma. Sedan jag var barn, men fortfarande nu känner jag att ingenting kan gå fel så länge att jag är med min kärnfamilj.
Tillsammans kan vi lösa alla problem och det är bra att det finns en sådan stämning hemma, trots att alla svårigheter och gräl, som ibland finns i min familj också. Naturligtvis!
Men det är lugnande att veta att man alltid kan lita på varandra och få stöd av de andra familjmedlemmarna.
Min pappa var kirurg och jobbade på sjukhuset. Nu är han pensionär, jobbar fortfarande, men är mycket mer hemma idag.
Min mamma är hemmafru, därför har hon alltid varit hemma och tagit hand om mig och min bror. Och det är bra, tycker jag. Jag tycker att det är mycket viktigt att föräldrar tillbringar så mycket tid som möjligt med sina barn. Det är faktiskt så att jag och min mamma är mycket nära varandra och om det finns något dåligt kan jag inte länge hålla masken inför henne: hon fattar allt!
Med min pappa däremot är det lite svårare att prata spontant om allt, eftersom han har varit mindre närvarande på grund av sitt jobb.
Min bror är 5 år äldre än jag, han har tyvärr inget fast jobb än, därför kan han inte flytta bort till ett eget boende. Men jag tycker inte det är synd att han blir kvar hemma. Det är bra att vi har varandra nära.
Som sagt, har jag också bott som sambo i ett år. Under den där tiden klarade jag mig bra i början men efter ett tag funkade det inte längre. Boven i dramat var att jag var för långt borta och inte kunde träffas med min familj och min vänner på många månader.
I spåren av det bestämde jag att flytta tillbaka till mina föräldrar.
Det är ju självklart att jag kommer att vara självständig och flytta till ett annat hus, men jag skulle vara gladare att kunna leva i min by eller i närheten så att jag kan vara nära de personer som jag uppskattar mest.
Jag hoppas att gifta mig och få barn om några år, då vill jag absolut kunna lita på min familjs stöd och jag vill följa min föräldrars spår och ha ett positivt och förtroligt förhållande med mina barn. Förresten har jag ingen storfamilj och jag har få kontakter med mina släktingar. Ibland är det svårt. Jag skulle vilja undvika en sådan situation i mitt eget familj: varken mina föräldrar eller min bror får ha en biroll i mitt liv.
Det spelar ingen roll vad som jag ska syssla med. Jag ska hellre pendla till jobbet eller vara borta några perioder, men som huvudbas måste jag ha mitt barndomsställe och resten av pusslet kommer att lägga sig av sig självt.


Lindas


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar