Jag lever i en vanlig och traditionell familj: pappa, mamma, min
storebror och jag.
Vi har
alltid levat tillsammans, bara jag har provat ett år som sambo med
min pojkvän för ett par år sedan.
Jag
älskar min familj jättemycket och jag tycker att det verkligen är
toppen att leva tillsammans med dem.
Jag har
alltid känt mig älskad och trygg hemma. Sedan jag var barn, men
fortfarande nu känner jag att ingenting kan gå fel så länge att
jag är med min kärnfamilj.
Tillsammans
kan vi lösa alla problem och det är bra att det finns en sådan
stämning hemma, trots att alla svårigheter och gräl, som ibland
finns i min familj också. Naturligtvis!
Men det är
lugnande att veta att man alltid kan lita på varandra och få stöd
av de andra familjmedlemmarna.
Min
pappa var kirurg och jobbade på sjukhuset. Nu är han pensionär,
jobbar fortfarande, men är mycket mer hemma idag.
Min mamma är
hemmafru, därför har hon alltid varit hemma och tagit hand om mig
och min bror. Och det är bra, tycker jag. Jag tycker att det är
mycket viktigt att föräldrar tillbringar så mycket tid som möjligt
med sina barn. Det är faktiskt så att jag och min mamma är mycket
nära varandra och om det finns något dåligt kan jag inte länge
hålla masken inför henne: hon fattar allt!
Med min
pappa däremot är det lite svårare att prata spontant om allt,
eftersom han har varit mindre närvarande på grund av sitt jobb.
Min
bror är 5 år äldre än jag, han har tyvärr inget fast jobb än,
därför kan han inte flytta bort till ett eget boende. Men jag
tycker inte det är synd att han blir kvar hemma. Det är bra att vi
har varandra nära.
Som sagt, har
jag också bott som sambo i ett år. Under den där tiden klarade jag
mig bra i början men efter ett tag funkade det inte längre. Boven i
dramat var att jag var för långt borta och inte kunde träffas med
min familj och min vänner på många månader.
I
spåren av det bestämde jag att flytta tillbaka till mina föräldrar.
Det är
ju självklart att jag kommer att vara självständig och flytta till
ett annat hus, men jag skulle vara gladare att kunna leva i min by
eller i närheten så att jag kan vara nära de personer som jag
uppskattar mest.
Jag
hoppas att gifta mig och få barn om några år, då vill jag absolut
kunna lita på min familjs stöd och jag vill följa min föräldrars
spår och ha ett positivt och förtroligt förhållande med mina
barn. Förresten har jag ingen storfamilj och jag har få kontakter
med mina släktingar. Ibland är det svårt. Jag skulle vilja undvika
en sådan situation i mitt eget familj: varken mina föräldrar eller
min bror får ha en biroll i mitt liv.
Det
spelar ingen roll vad som jag ska syssla med. Jag ska hellre pendla
till jobbet eller vara borta några perioder, men som huvudbas måste
jag ha mitt barndomsställe och resten av pusslet kommer att lägga
sig av sig självt.
Lindas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar