Meningen med livet? Meningen med livet.

Hej!


Då är vi igång igen med vårt bloggande!


Det här läsåret jobbar har vi börjat med att titta på SVT:s serie Meningen med livet https://www.svtplay.se/meningen-med-livet där journalisten Anna Lindman ställer frågan till 8 olika svenskar.


Studenterna bildar redaktionslag och skriver under den här rubriken om avsnitten.


God läsning och kommentera gärna!

Kiel vill ha mig tillbaka

Jag ska skriva om en plats där jag bodde i 10 månader och som starkt har påverkat mitt liv. Den här platsen heter nämligen Kiel och är stan som jag var i för mitt Erasmus Program Jag kom dit på hösten.

Redan när jag andades kunde jag märka att jag fann mig på en helt annan plats i jämförelse med stan där jag bor i Italien. Jag vet inte ännu om det var själva  platsen eller känslan att vara för första gången ensam i mitt liv i ett främmande land. Vad jag vet är att stan gillade mig ögonblickligen och ännu gillar mig. Kiel är inte så stort men i alla fall lagom stort för att jag kunde märka känslan att finna mig i en sorts metropol med bussar som åker varje halvtimme, med många butiker, pubar och diskon man kan se på och många snälla personer som härstämmar från alla världen. 

Men vad som imponerade mig mest i Kiel var dess natur: skogar, där man kan promenera i timmar och timmar utan att känna sig trött och ett underbart vacker hav man kan bada i på sommaren. Man kan även träffa personer som åker till universitetet till häst! Kiel erbjuder så en blandning av rörelser som gör Kiel en stad man borde besöka åtminstone en gång i livet.

 Matteo

En solig dag i Oslos hamn

Jag tog denna bild när jag besökte Oslo förra året i september. Den här platsen ligger i hamnen och jag blev kär i den så snart jag kom till staden. Faktiskt tror jag att man kan känna sig lugn när man är där: men det måste inte regna annars försvinner magi (bättre om det snöar).

På bilden kan man se många människor som sitter på en restaurang: det är lunchtid och de äter och dricker tillsammans. Jag kommer ihåg att medan jag satt på bänken, hörde jag några kvinnor prata. Jag förstod att de kom från Ryssland och de sade att Oslo var en fin stad och de skrattade. Kanske vilade de ett ögonblick innan de fortsatte att besöka staden.

Luften luktar salt på grund av havet men det luktar också gott eftersom restaurangen förbereder färska norska fiskrätter, till exempel lax. Från bryggan där jag tog bilden kan man lyssna på ljud av vatten som kluckar och stänker mot hamnen, träbryggan knarrar när man går längs piren. Måsarna ligger på vatten och de letar efter fisk att äta. När de lyfter skriker de tillsammans.

Havbrisen är ljum, solen är mycket varm och några människor bär lätta kläder. Bakom restaurangen finns en stor klocka och man kan höra den klämta varje haltimme. I bakgrunden finns det många båtar och färjor.  Man kan lyssna på turister som pratar med varandra och fotograferar fjorden. På avstånd kan man också höra en högtalares röst som säger att en färja kommer in i hamnen och ljud av turister som stämplar biljetter innan de går ombord på färjan.

Nicolas Conti

Vanligtvis känner man sig trygg hemma eller på ett ställe som man redan besökt eller levt på i för många år. Men så är det inte för mig. Tro det eller inte, jag känner mig väldigt bekväm när jag för första gången  befinner mig på en helt ny plats. Det kanske kan bero på min inneboende önskan att upptäcka nya länder i världen eller en tråkig känsla av rutin som jag uppfattar när jag bor i samma stad under lång tid. Det finns förstås inte en enda favoritplats i mitt hjärta men om jag måste nämna något speciellt, så skulle jag välja den byn på Island där jag bodde i sex månader och som kallas Seyðisfjörður. 

Det första som fångar ens uppmärksamhet när man anländer till den lilla hamnen är de omfattande bergen som omringar hela fjorden och som snön aldrig smälter på, inte ens under hela sommaren. Jag kommer väl ihåg – och aldrig kommer att glömma (bort) – den starka vinden som träffade mitt ansikte just när jag först kom i land. Jag reste faktiskt med en färja från Danmark för att åka till den isolerade östra delen av Island. Byn var ingenting speciellt i sig, den bestod av ett fåtal hus som spreds i hela dalen, men från början gav det mig en känsla av trivsamhet, ro och stillhet. Sådana hittar man knappast i vår moderna värld. Hela miljön och människorna som stabilt bodde där var välkomnande och det insåg jag omedelbart. Två andra saker som bidrog till att den här lilla byn kommer att vara min allra bästa favoritplats är huset som jag hyrde för den perioden och den enda livsmedelsbutik som fanns där. Jag var gäst hos en islänsk familj i en gullig ljustbrun stuga som vette mot en sjö som delade på byn i två delar och som hette ”Fjarðará” (fjord flod). Under de vanliga regndagarna tyckte jag väldigt mycket om att stanna framför fönsterrutan i mitt sovrum och bara titta på regndropparna som föll inne i vattnet. Utanför huset fanns en tomt som kanske var femtio kvadratmeter stor (d.v.s. jätteliten och jättemysig) och där brukade man solbada när solen tillät. Och det var fint – på samma sätt –  att bara stå och titta på andra sidan av sjön och räkna hur många bilar som  körde på den stadsgatan som var på andra sidan, egentligen mindre en tio i en halv timme. Livsmedelsbutik en var den andra saken som jag säkerligen saknar: jag kan inte använda ordet ”stormarknad” i det här fallet för det var verkligen en minimal butik: där kunde man köpa grundläggande saker som mat, rengöringsmedel och några kläder. 

Men vad som var unikt med butiken var dess ställning i byn: den var fint placerad brevid bron som förbinder de tvåa sjöstränderna. Och det var inte konstigt eller ovanligt för mig att vänta en stund på bron och höra strömmen som flödade under den, innan jag gick in livsmedelsbutiken och handlade mat. Det sägs att man borde ha ett bestämt mål i livet och nu tror jag att det vore ganska tillfredställande för mig att försöka tillbringa längre tid på en så inspirerande plats i framtiden... vem vet?

Simone Guida

Campo S. Margherita i Venedig

Platsen som jag har valt är Campo Santa Margherita, ett välbekant torg i Venedig där många universitetsstudenter möts för att äta lunch mellan lektionerna, eller för en aperitif efter dem. Vad man kan höra om man står mitt på torget förändras mycket under dagen. 

Tidigt på morgonen är torget tyst och man kan bara lyssna på skrikande måsar som väntar efter att fiskmarknaden börjar. Luften känns fräsch och det är ofta lite blåsigt. Man kan också känna att stenar på marken är fortfarande kalla efter natt. Med en sådan tystnad kan man tydligt höra människors steg på stengolvet, men tystnaden tar slut just när torget fylls upp. 

Man hör kaféer öppna och den vanligaste smaken är naturligtvis kaffet, men den ersätts snart med en mindre behaglig lukt när fiskmarknadens stånd samlas. Doften av kaffe försvinner och lukten av fisk lockar måsar och andra fåglar, som alla ljudligt tävlar i matrester. Man kan hör människor tala alla sorters språk, därför att turister kommer från hela världen. 

Under hela morgonen är vattentrafiken livlig i de närmaste kanalerna: man kan hör motorbåtarna som levererar varor till affärer och restauranger. Lyckligtvis blir det lunch och doften av pizza och mackor tar överhanden, medan klockorna ringer utan avbrott i flera minuter. 

Torget blir plötsligt bullrigt när barn börjar spela fotboll på det, strax efter de kommer ut från skolan. Smakerna på torget ändras med aperitifen: smaken av spritz, vin och prosecco härskar över alla kaféerna och man hör människor prata om vad som hänt under dagen.

Lorenzo Fasoli

Mitt favoritställe

När jag tänker på ett speciellt ställe, är köket i min dåvarande lägenhet i Uppsala i mina tankar. Förra året, på höstterminen, var jag utbytesstudent i Sverige och bodde i ett rum i en korridor. Jag hade sovrum och badrum, men delade kök med andra fyra utländska studenter. 

Korridoren befann sig på bottenvåningen av en ganska gammal byggnad, som troligen byggdes på 60/70-talet. Köket var väldigt trångt och förenat med en liten matsal, vilken också fungerade som ett vardagsrum. I matsalen-vardagsrummet fanns ett bord, tre stolar, en 2-sitssoffa och ett soffbord. Trots att köket var litet, där fanns allt som man behövdes: ett kylskåp, en ugn, en mikrovågsugn, en diskbänk, en kokare och många skåp och lådor fyllda med köksredskap, bestick, tallrikar, glass och koppar. Rummet var trångt och litet, möblerna och köksföremålen gammalmodiga. Däremot var det ett mysigt ställe, där jag trivdes. Efter en lång dag på universitetet fanns det inget bättre än att laga mat och äta middag med mina korridorkompisar.

Vi kom från olika världsdelar – Europa, Sydamerika och Asien – var en av dem har sina maträtter. Kylskåpet innehöll flera olika ingredienser som hade olika smak och doft. På kvällarna samlades vi i köket och matsalen, lagade mat, åt middag, samtidigt som vi pratade, lyssnade på musik och hade kul. Det var vanligt att träffa några av dem på andra tider också: om vi bara hade lektion på morgnarna tillbringade vi eftermiddagarna mellan universitetsbibliotek och korridorsmatsalen, där vi satt vid bordet för att göra våra läxor och läsa medan vi drack te. Bordet stod framför ett franskt fönster vars fönsterkarm fungerade som bokhylla: där stod flera begagnade böcker, både kurslitteratur och romaner. Böckerna var på olika språk och tillhörde andra utländska studenter som hade bott i korridoren innan oss. Det var mysigt att sitta inomhus och läsa när det var kallt utomhus. Det blåste, regnade och snöade väldigt ofta. Jag hade aldrig sett så mycket snö förut. 

Utsikten från matsalsfönstret var underbar: det fanns en fin trädgård och mitt i den, på vintern, en stor julgran med ljus och dekor. Det var inte bara kallt utan också mörkt: solen gick ner ganska tidigt och för att hålla oss varma brukade vi koka tevattnet flera gånger på eftermiddagen. Jag minns hur avslappnade ljudet av kokaren och doften av gröna teet var. Koppar och skedar, lika som andra köksföremål var i olika modeller, färger och stilar. De flesta var från IKEA och tillhörde nog dåvarande hyresgästerna. Själv lämnade jag ett par böcker och köksföremål, bland annat en fin rosa kopp, både för det fanns inte tillräcklig plats i min resväska och för jag ville lämna något mitt där, liksom ett minne från min utbytestermin. 

Korridorsköket blev en speciell plats för mig eftersom det var en mötesplats och hade en kosmopolitisk, mysig, varm och avslappnade stämning.

Laura 

FEM DAGAR, FEM MÄN OCH EN BASTU

En sommarvecka i Tornedalen samlas fem tornedalska män på en plats vid Luppioberget. De ska sätta upp en balett i en bastu: en bastubalett. Men vad är egentligen en bastubalett? Det finns fem män i fem dagar och en bastu. De heter Henry, Fredrik, Daniel, Bengt och Niska och ska träffas med den kända koreografen Justine Kirk som kommer att ta hand om baletten. Hennes fråga är: är det möjligt att förändra föredomar kring bastun, nakenheten och manligheten? Det kommer bastubalettens dansare att prova.

Vad de fem männen tror om bastubaletten

Bengt Niska har varit i kommunalråd, i Pajala. Men nu är han gammal och har hjärtproblem. Han berättar att hans erfarenheter av bastu har bara varit en tävling: vem som sitter längst är den bästa. Enligt Niska är det en enorm nyttomoral som har präglat människorna i Tornedalen, oavsett vad man tillhör för klass eller åskådning. Hans tanke är att det inte finns någon herre, utan bara enkla och normala personer som har olika ursprung och jobbar i jord- eller skogbruk. Det gör ingenting om man inte kan svenska. Folket från Tornedalen är skogfolk, inte pratsamt, kanske blygt. Ibland är det tillräckligt att bara sitta tysta.

Bengt Niska tar inte allt på stort allvar, han tar inte ens sig själv på stort allvar. Om någon skulle ha bett honom om samma sak för 25 år sedan, att dansa i en bastu, då skulle han ha varit mer nervös och tränat för att få ett bättre resultat. Men bastubaletten kommer att visa Niska något nytt om bastun, någonting som han aldrig skulle antagit innan.

Daniel och Fredrik har känt till varandra i 15 år nu. De båda är folkmusiker som håller den tornedalska kulturen levande. Daniel uppfostrades på svenska. Trots det förstår han meänkieli men inte nog för att kunna uttrycka sina tankar och känslor på språket. Trots att språket gäller identiteten spelar det inte rollen som gräns mellan de fem. Tvärtom utgör språket förhållandet mellan olika människor med olika ursprung men som tillhör samma folk.

För Bengt Aili dansen har alltid varit viktigt. Han bodde i Afrika där han jobbade som yrkeslärare, Det var i Afrika där har lärde sig att dansa tradionella danser. På grund av detta är han stolt över att visa Justine hur man rör sig när man dansar på ett afrikanskt sätt. Trots att han har bott utomlands, tycker han att hans plats är i Tornedalen. Visst, han har längtan till Afrika som alltid finns i hans huvud men Tornedalen betyder hemma. Han bodde i Zimbabwe i två år. Inbördeskriget hade tagit slut och det nya landet behövde vita lärare eftersom de hade ett slags apartheidsystem kvar. Efter kriget byggde folket upp en demokrati och sökte nya människor från hela världen. Han såg en liten annons i tidningen och bestämde sig direkt för att söka jobbet. När han var i Afrika vad som mest slog honom var en slags glädje, en energi som alla hade och som är svårt att förklara. Det finns en enkelhet och uttrycksfullhet som västrelänningar inte har, tycker han. När han kom tillbaka till Tornedalen hade han det svårt att fortsätta leva som vanligt. Han hade transformerats.

Daniel vet inte vad folk kommer att säga om faktum att han ska dansa i en bastu. Man ska inte fundera på vad som folk tror. I alla fall är bastun mycket viktig för männen, och kanske det är ett sätt att prova sig manlig. Många män tycker inte att dans är manligt. Men Daniel vill visa att de har det fel: man ska sätta ihop bastun och baletten och skapa ett nytt begrepp manlighet.

Kommer Justine att lyckas?

Irenes

HÄR DANSAR VI INTE

I Bastubaletten händer precis motsatsen. Daniel, Henry, Fredrik och de två Bengtarna klarade att göra sin bastubalett inför publik och det blev också en stor framgång!I början av sista avsnittet pratar Daniel, Fredrik och Bengt Alli tillsammans och diskuterar om baletten som ska äga rum följande kväll. De, framför allt Bengt, är inte övertygade om att baletten kommer att gå bra och är också nervösa. Daniel försöker att inte visa att han är nervös, för att försäkra de andra att allt ska gå bra. Veckan har varit jobbig inte bara för att förbereder baletten utan också för man ofta kastat en blick på dansarnas känslor. Till slut åker alla till Tärendo, där holmen de ska dansa på finns. Atmosfären är spänd, men alla är koncentrerade på rörelserna, musiken och danserna som de ska göra under kvällen. Scenen är en förberedd bastu utomhus, så att publiken kan samlas därunder och titta på dansarna.Det är första gången som ett sådant skådespel utspelats direkt fram någon publik. Det är en framgång. Publiken jublar, sjunger, applåderar de fem tornedalningarna och är glada att vara med i ett TV-program. Baletten utspelas både på svenska och meänkieli och innehåller sånger, danser, rikspel och dialoger. Koreografen Justine kramar alla efter föreställningens slut, framför allt Bengt Alli, som var den mest nervös av alla dansare. Efter framförandet blir bastubaletten ett verkligt fenomen i Tornedalen och olika personer, inte bara tornedalningar, vill gärna ha del i de kommande bastubaletterna!

Bastubaletten, mod och stolthet

Tornedalingar är kända för att vara modiga män, sansade och lagom.
Detta mod är ändå en falsk yttersida, beteendet är oftast påverkat av ett allmänt begrepp av vad som borde passa en riktig man.
På meänkieli används ordet “Knapsu” för att definiera en person som inte uppför sig på sättet som man förväntar sig vara manligt. Det är någon sorts fördom ankrad i det traditionella tankesättet.
Det är märkvärdigt att åse hur denna fördom ändå utvecklar och förändrar sig under serien. Programmet själv visar sig vara en stor utmaning för männen som deltar i det. De sätter sig på spel och vågar avlägsna sig från uppfattningarna som brukar fastställa deras liv. Att sätta upp en balett just i en traditionell bastu är naturligtvis något som omvälver deras värld. Men det handlar inte bara om att dansa, baletten är egentligen mer en förevisning om männens inre känsla, några gester som berättar något intimt inför publiken. Att vara sig själva. Vilket kanske kräver mer mod än att jaga en björn.
Modet gäller också att inte känna sig antingen mer- eller mindervärdiga än alla andra, på ett sådant vis är stolthet en mycket dålig känsla.
Till slut är balettkåren nöjd med prestation, men absolut inte stolt. Dessa män är uppfostrade att inte vara självupptagna. Inte ens som barn har de aldrig fått belöning eller beröm för sina goda resultat. Det verkar vara en beständig egenskap i samhället: dölja sina känslor, inte använda överflödiga ord. Ibland är det ändå värt att prata, framförallt om ens ord kan göra skillnad i någons liv.
Man kan undra var denna självbehärskning kommer ifrån.
Kanske gäller det ännu en gång den där viljan att inte visa sin svagare sida, att inte ge uttryck för hur handlingar påverkar känslor. Det är precis känslor och svagheter som gör oss mänskliga och likadana, hur mycket man än försöker dämpa dem.

Linda

BASTUBALETTEN - EN FILOSOFISK BERÄTTELSE OM TORNEDALEN

Under 2016 kom SVT ut med ett program som hette Bastubaletten. Det utspelar sig en sommar i Norrbotten, närmare bestämt i Tornedalen och visar hur koreografen Justine Kirk möter fem tornedalska män och utmanar dem i att göra en dans. I bastun.

Undret sker och vi får inte bara se hur en dans växer fram utan hur männen bakom ytan börjar synas och hur deras liv påverkat dem och vilka de egentligen är.

Läs våra studenters blogginlägg om Bastubaletten!


Bastubaletten på SVTPLAY