Vanligtvis känner man sig trygg hemma eller på ett ställe som man redan besökt eller levt på i för många år. Men så är det inte för mig. Tro det eller inte, jag känner mig väldigt bekväm när jag för första gången  befinner mig på en helt ny plats. Det kanske kan bero på min inneboende önskan att upptäcka nya länder i världen eller en tråkig känsla av rutin som jag uppfattar när jag bor i samma stad under lång tid. Det finns förstås inte en enda favoritplats i mitt hjärta men om jag måste nämna något speciellt, så skulle jag välja den byn på Island där jag bodde i sex månader och som kallas Seyðisfjörður. 

Det första som fångar ens uppmärksamhet när man anländer till den lilla hamnen är de omfattande bergen som omringar hela fjorden och som snön aldrig smälter på, inte ens under hela sommaren. Jag kommer väl ihåg – och aldrig kommer att glömma (bort) – den starka vinden som träffade mitt ansikte just när jag först kom i land. Jag reste faktiskt med en färja från Danmark för att åka till den isolerade östra delen av Island. Byn var ingenting speciellt i sig, den bestod av ett fåtal hus som spreds i hela dalen, men från början gav det mig en känsla av trivsamhet, ro och stillhet. Sådana hittar man knappast i vår moderna värld. Hela miljön och människorna som stabilt bodde där var välkomnande och det insåg jag omedelbart. Två andra saker som bidrog till att den här lilla byn kommer att vara min allra bästa favoritplats är huset som jag hyrde för den perioden och den enda livsmedelsbutik som fanns där. Jag var gäst hos en islänsk familj i en gullig ljustbrun stuga som vette mot en sjö som delade på byn i två delar och som hette ”Fjarðará” (fjord flod). Under de vanliga regndagarna tyckte jag väldigt mycket om att stanna framför fönsterrutan i mitt sovrum och bara titta på regndropparna som föll inne i vattnet. Utanför huset fanns en tomt som kanske var femtio kvadratmeter stor (d.v.s. jätteliten och jättemysig) och där brukade man solbada när solen tillät. Och det var fint – på samma sätt –  att bara stå och titta på andra sidan av sjön och räkna hur många bilar som  körde på den stadsgatan som var på andra sidan, egentligen mindre en tio i en halv timme. Livsmedelsbutik en var den andra saken som jag säkerligen saknar: jag kan inte använda ordet ”stormarknad” i det här fallet för det var verkligen en minimal butik: där kunde man köpa grundläggande saker som mat, rengöringsmedel och några kläder. 

Men vad som var unikt med butiken var dess ställning i byn: den var fint placerad brevid bron som förbinder de tvåa sjöstränderna. Och det var inte konstigt eller ovanligt för mig att vänta en stund på bron och höra strömmen som flödade under den, innan jag gick in livsmedelsbutiken och handlade mat. Det sägs att man borde ha ett bestämt mål i livet och nu tror jag att det vore ganska tillfredställande för mig att försöka tillbringa längre tid på en så inspirerande plats i framtiden... vem vet?

Simone Guida